Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Disney goes retro – ett gott försök

+
Läs senare
/

Somliga blir aldrig nöjda. ”Prinsessan och grodan” har redan kritiserats å det värsta. Den afroamerikanska prinsessan medverkar gubevars inte tillräckligt mycket eller är tillräckligt svart. Inte heller är hennes hår afrokrulligt eller ambitioner nog ambitiösa.

Ja, vad ska man säga mer än lägga upp ett stön, gäspa högt och inte göra så stor sak av att en av titelfigurerna nu faktiskt har en hudfärg som avviker från den traditionellt prinsessvita. För det är först när man gör detta – och bara försöker se karaktären som en individ att beröras av – man kan bli färgblind på riktigt.

Men om vi nu ska fokusera på de renodlat filmiska kvaliteterna måste jag nog säga att ”Prinsessan och grodan” framför allt utgör ett gott försök att introducera traditionell animationsteknik för en generation som redan börjat ta datoranimerad film för givet. Det hela är snyggt, välgjort och omsorgsfullt genomfört utan att direkt ta andan ur en. Vid en jämförelse med alster från 1990-talets storhetstid, typ ”Skönheten och odjuret”, ”Aladdin” och ”Lejonkungen” kommer ”Prinsessan och grodan” oundvikligen till korta på ett eller annat sätt.

Fast visst, historien är inte så tokig. I handlingens centrum finner vi Tania, som ända sedan barnsben drömt om att få öppna en egen restaurang hemma i New Orleans. Till skillnad mot väninnan Lottie då som alltid haft mer fluffiga ideal. Ödet och en ond voodoomästare gör dock så att det blir Tania som kysser grodprinsen Naveen och själv förvandlas till en hoppande amfibie. Därefter går det som det går. För det är klart att lågan mellan den lättjefulle prinsen och den målmedvetna Tania tänds på den äventyrliga vägen tillbaka till mänsklig form

Låter det här traditionellt? Det är det också, och det har säkert varit syftet också. Tempot är lagom, snarare än hysteriskt, humorn tidlös och helt frikopplad från popkulturella referenser och bifigurerna sådär lagom Disneytokiga i stället för coola och ironiska. Farbror Walts bolag välkomnas med andra ord härmed tillbaka till mammas filmiska gata. För säga vad man vill, men omväxling förnöjer även om det finns utrymme för förbättringar.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons