Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Kafkadoftande attack på patriarkatet

+
Läs senare
/
  • År ut och år in pågår skilsmässorättegången mellan Viviane och hennes make Elisha. Vittnen kallas ibland till den religiösa domstolen, för att reda ut varför paret borde skiljas. Men så länge Elisha nekar kan Viviane inte bli fri.
  • Viviane Amsalem (Ronit Elkabetz) vill skilja sig men eftersom hennes make inte samtycker blir det inget av med det i den religiösa domstolen.

Skilsmässa på hebreiska är ingen lek. I den religiösa domstolen i Israel är mannens vilja helt avgörande och rabbinernas främsta intresse är att hålla ihop familjen. Det är en kafkaartad situation för kvinnor och om det inte vore så hemskt skulle man skratta sig igenom all absurditet i den här smått fantastiska filmen.

Det är inte för inte som den franska titeln är "Le procès de Viviane Amsalem". Precis som i Franz Kafkas "Processen" har det här dramats huvudperson, hårfrisörskan Viviane, hamnat i ett helvetiskt rättsystem. Hon har för länge sedan mentalt och fysiskt checkat ut från sitt äktenskap med Elisha. Men någon officiell skilsmässa kan hon inte få om han inte ger sitt samtycke. Och det gör han inte. År ut och år in stångar hon och hennes advokat pannorna blodiga mot en patriarkal mur av förtryck och ignorans.

Till skillnad från hos Kafka är Vivianes öde inte helt fiktivt utan grundar sig på verkligheten och delas av kvinnor i Israel i dag. Där har filmen blivit en het snackis. Men förutom att det här rättegångsdramat är vad man kan kalla "viktigt" är det också ett skickligt iscensatt kammarspel som engagerar från första rutan till sista. Regisyskonen Ronit Elkabetz och Shlomi Elkabetz bjuder på finessrik tragikomik och vänder ut och in på situationen många gånger om. Ronit Elkabetz (som på många sätt påminner om Kate Winslet) spelar också sin Viviane med en undertryckt vrede som är hypnotiserande.

"Ni ska veta er plats, kvinna", utbrister rabbinen när Viviannes stenhårda mur av behärskning vid något tillfälle krackelerar. "Jag vet min plats", svarar hon med en ton som bara den som sitter instängd i ett riggat spel och samtidigt inte har något annat val än att inordna sig i stolligheterna kan frambringa.

Det klaustrofobiska domstolsrummet och det lilla väntrummet intill utgör en minimal spelplan som koncentrerar dramat. Frustrationer byggs upp och då och då exploderar det ordentligt. Viviane och publiken hålls på halster in i det sista. Vid det laget är man både heligt förbannad och djupt imponerad.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons