Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Säreget drama där moder tar strid mot polisen i "Three billboards outside Ebbing, Missouri"

/
  • Frances McDormand spelar en kvinna som för ett privat men högljutt krig mot stadens lokala polis.
  • Mildred (Frances McDormand) går i klinch med den lokala poliskåren i

Tre stora reklamtavlor fylls med ett nytt högexplosivt innehåll när mamman till en mördad och våldtagen flicka får nog av polisens inkompetens. I en säregen film briljerar Frances McDormand i en roll perfekt för vår tid.

Annons

DRAMA En förbannad kvinna får nog och börjar protestera. Utan att skämmas en sekund. I det här fallet handlar det om Mildred (Frances McDormand), som helt och hållet befriat sig från skam, ånger och tja, de flesta andra känslor förutom ilska. Hennes dotter blev mördad och våldtagen för sju månader sedan och ingen är ännu lagförd för brottet. Eller ens misstänkt.

I en inledande scen vänder hon symboliskt på en skalbagge på rygg. Hon biter ihop sina stenhårda käkar och tar kontroll över sin situation. För att få fart på den sömniga polisen och väcka ny uppmärksamhet kring fallet hyr hon tre reklamtavlor och förklarar för den något förvirrade säljaren av reklamplatsen vad som ska stå på den. Budskapet är tydligt: Hur är det möjligt att inget har hänt i fallet?

Reklamtavlorna blir katalysatorn, kanske inte främst för att lösa mordfallet, utan snarare för att sätta fart på olika invånares inre processer i en tillvaro full av kaos.

Men ingenting blir riktigt som man tror i den här väldigt egna filmen, som mycket våghalsigt balanserar sorg, våld, drama och buskishumor. Resultatet är sevärt, speciellt i de gnistrande scener då den skenhelige prästen, den sadistiske tandläkaren (!) och så klart, poliserna, samt diverse andra arga män, försöker tala eller skrämma Mildred tillrätta. Men hon skiter i dem och i några av sin karriärs absolut bästa stunder ber Frances McDormand hela jädrans patriarkatet att fara dit pepparn växer. Tyvärr går inte filmen på samma linje.

Regissören och manusförfattaren Martin McDonagh ("In Bruges", "Seven psychopaths") predikar alla människors inneboende godhet; bara man är lite snäll mot den elake mobbaren, så kanske hen kan lyfta sig ur sitt uppskruvade ilskedrivna ekorrhjul. Det är visserligen en optimistisk tanke i vår polemiska tid. Men Sam Rockwell i rollen som alkoholiserad, lat, rasistisk misshandlarpolis (med ett hjärta av guld) ges alldeles för mycket utrymme i en film som kunde ha burits på egen hand av den fantastiska Frances McDormand.

Annons
Annons
Annons