Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Ted – för kärlekens skull" griper tag i andra halvan

/
  • Relationen mellan Ted Gärdestad (Adam Pålsson) och hans storebror Kenneth, som skrev texterna till Teds låtar, står i centrum för filmen
  • Adam Pålsson gör en fin insats som ikonen Ted Gärdestad, mannen bakom några av den svenska sommarens viktigaste signaturmelodier.

Den gripande kärleken mellan två bröder är den stora behållningen med Hannes Holms film om Ted Gärdestad. Men skojiga samtidsblinkningar och finurlig casting tar udden av filmens första halva.

Annons

DRAMA "Jag var aldrig avundsjuk på Ted, jag ville bara ha honom för mig själv". Så får Kenneth Gärdestad inleda filmen om sin lillebrors liv, som i nästan lika hög grad kommer att handla om honom själv.

Det var Kenneth som skrev texterna till den åtta år yngre Teds solstänkta melodier, kompositioner som i dag sjungs på skolavslutningar, bröllop och begravningar. Det var han som ständigt stod i kulisserna, som stöttade, lotsade och tröstade, och som efter Teds död vid 41 års ålder har vårdat hans minne och skyddat hans eftermäle.

I Hannes Holms film får vi följa bröderna genom 70-, 80- och 90-talen, från de första inspelningarna i tvättstugan hemma i Sollentuna (som avbryts av mamma som kommer med nyponsoppa och mandelbiskvier), via Teds år som flickidol och schlagerstjärna, in i mörkret som präglade slutet av hans liv.

Det är ett spännande människoöde som utspelar sig under en spännande tid i svensk historia, och under filmens första halva går Holm vilse i sin fascination för det senare. Skojiga blinkningar tar udden av berättelsens känslomässiga kraft, som när den forna tennisstjärnan Ted pratar med Björn Borg efter musikgenombrottet och säger "hoppas att det går bra för dig också, Björn".

Samma effekt får den finurliga rollbesättningen, som att Niklas Strömstedt spelar sin pappa, Expressenchefen Bosse Strömstedt, och att Per Sinding-Larsen spelar musikjournalist (i hippieperuk). När Ted Gärdestads första fru Lotta Ramel dyker upp i rollen som sin mamma Susanna Ramel kastas jag rakt ut ur historien och börjar tänka på hur det var för henne att spela mot Happy Jankell i rollen som henne själv. Det är underhållande, men förödande för själva dramat.

Det är först under andra halvan som filmen verkligen griper tag, när vi får möta den trasige Ted som söker livets mening i kortlivad kärlek och religiösa irrspår samtidigt som hans bror maktlöst ser på.

Adam Pålsson gör en porträttlik Ted Gärdestad, med en fin kombination av naivitet och skörhet. Han har en otacksam uppgift i att försöka imitera Teds egenartade röst – det låter sig knappast göras – men får till en fint somrig ton som fyller sin funktion.

Men för filmens mest gripande skådespelarinsats står Peter Viitanen som Kenneth. Viitanen är alltid sevärd (alla borde se honom i Mats Arehns "Kocken" från 2005) och här förkroppsligar han den osjälviska kärlekens dubbelhet – priset och belöningen i att existera för någon annan. Det är en mycket intressantare historia än ännu ett porträtt av en nationalklenod.

Annons
Annons
Annons