Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Tråkig historia efter en rivstart

+
Läs senare
/

På pappret har "Rush" ungefär allt: två konkurrerande sportstjärnor med två helt olika karaktärer, snabba bilar och bokstavligen talat livsfarliga tävlingar, jetsetliv och champagnesprutande.

Och visst. Det mullrar igång så till den milda grad att det durrar i bröstbenet och man trycks bakåt i biostolen.

Men trots actionklippning och en kamera som stundtals går väldigt nära, blir "Rush" ganska snart en rätt tråkig historia.

Det är alltså 70-talets racingstjärnor Niki Lauda och James Hunt och det eviga penismätandet, nejmen jag menar förstås tävlandet, dem emellan som är i fokus i "Rush". De kör båda fort men är varandras motsatser. Niki Lauda är en teknikfokuserad pedant utan social förmåga, James Hunt är en flirtig överklasslyngel som kör på känsla, men nånstans väcks ändå en sympati och respekt dem emellan.

Och det finns några scener där det bränner till, som omröstningen om en tävling verkligen ska köras, Niki Lauda vill det inte men James Hunt ser till att en majoritet av racingförarna röstar för att loppet ändå körs – "det är bra att ha vänner", säger Hunt med ett snett leende till den frustrerade Lauda som sedan råkar ut för en svår olycka.

Men många gånger sveper regissören Ron Howard bara snabbt förbi konflikter och kärlekshistorier och lämnar åskådaren kvar i ett stråk av bränt gummi och ett muller som försvinner i fjärran, med en känsla av att lite blivit snuvad på konfekten.

Nämnas bör att Daniel Brühl gör den tillknäppte Niki Lauda med den äran.

Lisa Pehrsdotter

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons