Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våldsamt kul roadtrip

/
  • Jamie Foxx och Christoph Waltz. De spelar huvudrollerna i Quentin Tarantinos våldsamma och roande ”Django Unchained”.

Tag plats och följ med på en roadtrip genom vilda västern med Quentin Tarantino som reseledare i den italienske legenden Sergio Leones anda.

Annons

Färden går från Texas via Tennessee till Mississippi där slaveriet hade sitt epicentrum på 1800-talet. Många offer skördas längs vägen när den prickskjutande tyske tandläkaren Dr King Schultz köper loss en slav från sina bojor ute i vildmarken.

Det visar sig att doktorn bytt yrke och blivit en prisjägare och nu är han på jakt efter tre bröder som han aldrig sett förut. Men det har slaven, som heter Django och blir tyskens kompanjon. Som belöning ska han få möjligheten att återförenas med sin fru Broomhilda (Kerry Washington), även hon fysiskt och psykiskt plågad i slaveri på en bomullsplantage.

Där har ni i stora drag handlingen i denna hyllning till den gamla spaghettiwesterngenren där Tarantino i vanlig ordning tar ett steg längre än någon annan vad beträffar våld, sadism och kroppar som slits i stycken av handeldvapen i olika storlekar. Folk avrättas hela tiden men den som väntar på att blod ska färga golv, väggar och tak röda får ha litet tålamod i denna två timmar och 45 minuter långa film.

Det är satir, en retroaktiv dokumentering av slaveriets fasor stöpt i Tarantinos mixer där han tryckt på knappen för vilda västern-genren.

Det är också en form av parodi som rätt som det är någonstans mitt i filmen övergår till Monty Python-style när mobben ska skjuta sönder prisjägarna. Problemet är bara att de inte kan se något under sina Ku Klux Klan-liknande huvor med slarvigt urklippta hål för ögonen. Där kan man skratta ifall man är på det humöret.

Garvar gör jag också åt Oscarsnominerade Christoph Waltz, så iskall mördare han är, sofistikerade sätt att uttrycka sig i sina långa monologer.

Jamie Foxx spelar hans nyvunne kompanjon Django, som väcker förundran i den amerikanska södern bara genom att han sitter till häst. Django har så mycket mer att stoltsera med, särskilt i hölstret.

Vet inte hur många gånger Tarantino använder ordet ”nigger” i filmen, tappade räkningen någonstans vid 500. Sevärt givetvis, inte bara för att den tävlar om att utses till bästa film på Oscarsgalan.

Annons
Annons
Annons