Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Fy fan, vad ni är bra...!”

Annons

Tänk när man stod där på trappavsatsen till sitt gymnasium. Hela livet bakom sig, resten framför sig och därtill en vrålande släkt med pinsamma skyltar på sig själv som barn när man kissar i en potta eller har gröt i hela nyllet. Studentmössan är aningen liten och skaver öronen skinnflådda, man är lite småfull efter champagnefrukosten som bestod av öl och en cheeseburgare från McDonald’s.

Studentmunderingen i form av den finaste vita klänningen eller den stiliga kostymen är redan nerfläckade. Vilken annan dag som helst så hade jag dragit ett knogjärn i pannan på mig själv och önskat bli omhändertagen av någon charmig psykiatriker, men inte den dagen. Det var ju då man var ”king of my castle, king of my castle” för att så fint citera Borat.

Vi i Sverige har ändå en härlig tradition när det kommer till att släppa eleverna ut till vida världen. Åtminstone i Gävle, för i någon annan stad kan jag inte dra mig till minnes ha tagit studenten i. Jag menar; studentbal, vattenkrig, brännbollsturnering, kryssning, barrunda, champagne i ottan och flakåkning med flera stopp. Bland mycket annat. Tammesjutton helt genialiskt. För när ska man annars fira som hetsigast med 25 flaskor Asti per person som slutar i diabetes och leversvikt – din mammas namnsdag? Nja.

2008 var mitt år att slussas ut. Det känns faktiskt som igår. Men det var inte bara dagen D som räknades, snarare att man utexaminerades under en treveckorsperiod med studentdagen som mållinje. Vi levde loppan med små medel. Hade inte råd att klä ut oss till något spexigt i stil med framtidsrobotar eller utomjordingar så vi slogs mot alla andra klasser och skolor i rosa ballerinakjolar. Kändes kanske inte så hotfullt?

Men teknikare är bevisligen inga att underskatta när vi bokstavligen talat slogs för äran och blev diskvalificerade på brännbollsturneringen, jag hamnade i kläm med polisen för sprit på offentlig plats och ordet barrunda talar nog gott och väl för sig själv. Det var wild times alright, bara rena turen egentligen att jag nu inte har en inneboende övervakare och skuld på tusental till någon brottsofferfond. Men hade jag haft det hade det ändå varit värt det.

Tanken på att vakna upp brutalt bakfull och arbetslös dagen efter studenten verkade inte störa många. Man var ju åtminstone klar med ett tolvårigt slit och elände och det förklarar varför man var så ärligt glad hela tiden. Under flakåkningen på kvällen hade vi studenter av 2008 oturen nog att Gud pissade på vår parad. Det spöregnade, det var kallt och vi hade bara några fallfärdiga presenningar att knyta upp ovanför oss.

Men vi var glada. Vi hade en gammal cd-spelare och ett par skivor varav ETT spår på EN skiva fungerade. Vi vinkade av studietiden till inget annat än Thomas Rusiak’s ”Hiphopper ”på repeat. Men vi var glada.

Och det är precis min mening. Så många timmar under hälsoskadliga lysrör, så mycket stress inför prov, så många långa dagar. Och ändå är man glad. Studenter 2010, jag säger bara det.

Fy fan, vad ni är bra!

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons