Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hade i alla fall tur med vädret

Annons

Semester. Hör så fint det klingar. Seee-meee-ster.

Alla långhelger, röda dagar, strejker och fejkade sjukanmälningsdagar blir sammanlagt ändå bara en fjärt i universum jämfört med vad som komma skall. I alla fall i min mening, vare sig man är ute och puttrar på de svenska vägarna med en fallfärdig husvagn eller steker till sig andra gradens brännskador i Grekland, så är de lediga veckorna när man kan göra vad fan man vill det solklart bästa med hela året.

I skrivande stund befinner jag mig i Barcelona för att hälsa på några utflugna vänner från Gävle. Vad ska jag säga, jag älskar det. Nattlivet, matkulturen, turistfällorna – rubbet. Men desto mer älskar jag själva resandet och under min relativt korta tid på jorden har jag ändå hunnit skrapa ihop slantar nog att ta mig lite överallt.

Problemet är bara att min passion har en riktigt elak jävel till antagonist, och hur mycket jag än planerar i detalj och stålsätter mig för det värsta råkar jag ALLTID ut för något otroligt, överraskande puckat även på de bästa resorna. Tro mig, eller inte.

Den absolut bästa resan jag gjort var när jag 2008 tågluffade igenom Europa med tre andra vänner. Vi var alla tidsoptimister av rang, aningslösa som en döv-stum-blind och kanske framför allt lika street-smarta som ett paket fiskpinnar. Allt underbart jag upplevde kan jag inte ens förklara i en bok tjock som något av Dostojevskij med textstorlek 1,5 – men de lite värre stunderna under Europaluffen är inte heller så få.

Allt är liksom så typiskt. Så typiskt dåligt tajmat. Och när jag efteråt insåg att Murphys lag om att allt som kan gå åt helvete, gör det faktiskt stämmer föll pusslet på plats rakt framför mitt ansikte och bildade ett väldigt rättfärdigat ”you idiot”. Bland annat höll vi på att dö under ett buss-race med en adrenalinstinn chaufför i Rom.

I Venedig hamnade vi mitt i ett slagsmål mellan två uteliggare när vi sov på deras territorium, i Valencia började vårat hostel brinna och vi hamnar den tidiga morgonen väldigt omtumlade på gatan iklädd underkläder och en grov bakfylla. Vi höll ännu en gång på att dö när vi med simglasögonen och tomaterna i högsta hugg gav oss ut i tomatkriget i Buñol och blev så när på ihjälklämda mot väggar och lastbilar. Som grädde på moset lyckades vi bli inlåsta på en skolgård samma kväll.

En självmordsbenägen hoppar framför vårt tåg i södra Frankrike, en bomb exploderar på tågstationen i Paris och vi blir omringade av en nervös militärtrupp med k-pistar, det blir uppror i Hamburg när vi är på väg dit och förmodligen det mest korkade misslyckandet genom tiderna – vi missar flyget hem till Sverige för vi sitter aningslösa på en i-max biograf i Berlin och kollar på ”Batman”.

Och så här är det varje gång jag ger mig ut i världen. Så det kanske förklarar varför jag nu sitter här i Barcelona, förlamad i pannan och med fötterna uppskurna febrilt funderandes på hur jag kunde vakna upp med en mina leggings på överkroppen och ett paket jordgubbsmjölk i sängen.

Men faktiskt, det är ju ändå semester. Och om jag inte kan trotsa Murphys lag kan jag bara fortsätta mitt korståg och försöka odla ögon i nacken på vägen. För efter allt idiotiskt som hänt mig måste jag väl ändå vara rätt härdad. Men vem vet, det återstår ju några dagar till av min semester här...

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons