Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt liv som festivalare

Annons

Och äntligen var sommaren här på riktigt. Det var på tiden. Man skulle kunna likna min lycka vid hysterisk eufori, trots att man vaknar i en kokhet lägenhet och skulle kunna skrapa av tre liter svett från kroppen med en fönsterskrapa går jag ändå runt med ett leende brett som Drottninggatan och bara njuter. Att det finns så mycket mer att sysselsätta sig med under sommarmånaderna är ju ett faktum lika självklart som Robyns konstiga kläder och medan jag går lös på vinterjackan med en häcksax planerar jag som besatt en sommar av galenskaper. Mitt nästa stopp blir Peace & Love-festivalen.

I skrivande stund är förberedelserna inför festivalen i full gång. Paniken över saker som man glömt att köpa och försvunna biljetter (standard är att slarva bort och hitta dem tre gånger innan avfärd) har infunnit sig, och att inse att man inte har en aning om hur man ska ta sig till Borlänge har man också hunnit gjort. Nu fattas bara förvåningen över att det saknas sisådär 15 tältpinnar av 20 när man väl står på campingen och blir tvungen att sova som i en liksäck. Jag har genomgått den här proceduren så många gånger. Kanske för många gånger.

Jag kan stoltsera med att ha besökt tio stora festivaler genom åren och går nu in på min elfte festivalerfarenhet. Jag har alltså flängt omkring på sådana här tillställningar sedan jag var 15 år gammal och hunnit vara lerig och jävlig på festivaler även utanför Sveriges gränser. Jag känner mig rätt rutinerad, jag vet liksom vad som gäller.

Jag har alltid trott på att jag hämtar energi för resterande delen av året på dessa få dagar av camping och konserter. Jag älskar det skitiga och problemfria, att varva solstol med idoler och langos med bajamajor. Den enda ambitionen är att ta snuskigt bra bilder och sedan är det bara att lufta armhålorna och köra hårt. Eller lugnt. Vad man nu än känner för. Men saken är den att hade man frågat mig för bara några månader sedan om jag skulle iväg på någon festival i sommar hade jag sagt tvärt nej. Eller snarare nej för i helvete, vad har du inhalerat din idiot? För det var minsann nära ögat (och livslusten) att jag tappade min passion för det underbart bakteriehärjande festivallivet.

Det var förra året som jag åkte iväg på min tredje Hultsfredsfestival. Gud pissade ner hela kommunen och det var fyra dagar av rå kyla i ett tält som knappt rymde ett spädbarn. Stockholmarna i tälten bredvid gick lös på varandra med tältpinnar och diverse hotfulla grejer, och jag kände mig för första gången gammal och trött på en festival. Och det var nog det som var droppen, att känna sig gammal. För då har jag ändå överlevt en skallning i årets värsta moshpit på Rock am Ring i Tyskland, matförgiftning på Groezrock i Belgien och skurit upp fötterna till oigenkännlighet på Hultsfred 2006. Men känslan av ålderdom, det var för mycket.

Jag vet egentligen inte vad som fick mig att ändra mig. För nu är jag så pass upphetsad över att jag ska leva festivalliv igen att jag gått passgång flera dagar i rad i ren, ja, eufori. Det kanske var Robyn, kanske vädret eller kanske bara att jag faktiskt vill från staden och göra något annat för en gångs skull. Se riktigt bra artister, vara skitig och rufsig bara för mitt egna nöjes skull. Med alla fördelar summerade – så spelar det faktiskt ingen roll om jag måste sova i en liksäck.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons