Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mot bättre tider

Annons

Det skulle inte vara en överdrift att säga att föregående helg präglats och pyntats till fullo av något så förjävligt som död. Ett ämne jag inte är allt för förtjust i och som dessutom faller långt från trädet och nöjesredaktionen jag är menad att skriva för. Men å andra sidan är väl krönikor en väldigt förträfflig liten yta att lufta tankar på och med all dålig stämning som cirkulerat kring senaste veckan är det precis vad jag vill göra.

När jag stod i min lilla tvåa i Oslo för exakt en vecka sen, sjuk som självaste fan och självömklig likt en övergiven valp, hade jag aldrig kunnat ana vad som skulle ske. Kokade te, påpekade för min rumskompis för säkert fjärde gången att jag nog behövde lite mer omsorg, kollade på något ointelligent på TV. Sen small det bara. Regeringsbyggnaden bombad. Trycket som därefter kom gjorde mig till en grönsak, jag stod helt handlingsförlamad och glodde med öppen mun. Charmigt, nej. Kusligt, ja. Men med facit i handen var det ögonblicket bara så kusligt som en fjärt från -67 skulle vara väsentlig, med tanke på hur allt skulle eskalera. Massmord på ungdomar på Utöya, kroppsdelar som hittas i regeringskvarteren, delar av Oslo som är helt ödelagda. Sinnessjukt, bisarrt och inte minst overkligt.

Nu vet vi vem det var och nu vet vi även varför. Vi följde häktningsförhandlingarna som i trans. Läste oändligt med artiklar och ägnade (många gånger ofrivilligt) all vår fritid till att diskutera kring det. Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig vänt så många blad sen jag blev tvingad av min historielärare att forska kring Röda Korset på Gävle Arkiv 2007 och aldrig kollat så mycket på nyheterna någonsin. Men nu vet vi. Ändå är det näst intill omöjligt att släppa och gå vidare.

Aldrig i mitt liv har jag upplevt en sådan kollektiv låg stämning, deprimerande får man ju lov att säga, i en och samma stad. Oslo var nere och kravlade på botten tills en minnesstund med 150 000 deltagande i måndags släppte lite på trycket och från den stunden har staden börjat vakna igen. Men när jag stod där på alla fyra på golvet i vår restaurang och skrubbade bort blod med klorin tedde sig världen bara som någonting väldigt fult och hopplöst. Jag har inte riktigt bestämt mig än huruvida det verkligen är så eller inte. I samma veva dör dessutom min Halloween-förebild och den ändå rätt älskvärda knarkgömman Amy Winehouse. Inte för att det rör mig till tårar, inte för att det rör mig så mycket överhuvud taget, det var bara att döden aldrig tog slut.

Nu är jag trött på död och jag är säkerligen inte ensam. Det vi behöver är lite bättre tider. Utan främlingsfientliga psykon, utan tragedi, utan Linda Rosings böcker och så vidare. Nu vågar jag dock påstå att jag är realistisk nog att förstå att världen inte bara består av fina cupcakes, enhörningar och regnbågar, men att fokusera på goda och glada ting kan det inte komma något dåligt ur.

Med det i åtanke ska jag gå och kramas med dem jag tycker om, äta ohälsosam mat och skratta gott åt något ointelligent på TV. Hade jag befunnit mig i Gävle enligt mina ouppfyllda önskningar hade jag hängt på Sparven, läst något ur Waynes Coffees osorterade bokhylla, diskuterat vilt med EU-mannen och klubbat på White Pony Club Events klubbkväll på Engeltofta ikväll.

Det här med att lufta tankar på en liten yta var inte alls en tokig idé. Världen kanske inte är så ful ändå.

Mot bättre tider!

Justine Östergren

Annons
Annons
Annons