Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Å, Björn Berg Borg!

/
  • Likt en våreld... och nästan lika konstnärligt som fotograf Gun Wighs bild blev det när Björn Berg Borg spelade likt distade, shamanska Nallar.

Gävle är sjätte och nordligaste stopp på norsk-svenska ensemblen Backer/Karlsson/Olsson/Bromanders turné med projektet Björn Berg Borg.

Ett projekt de själva beskriver som ljudbaserad dockteater med experimentell musik, profetiska fabler på vers och arga djur i dunkel belysning. Föreställningen är till stora delar improviserad och de mycket olika konsertlokalerna under turnén har inspirerat till allt ifrån vådlig akrobatik med brutna revben som följd, till mer stillsam poetik.

Här ger Spegelns stora scen och förträffliga ljudtekniker inspiration. När vi kommer in i salongen, efter att ha lagt frivillig entréavgift i sparbössa i form av en ko, är ridån fördragen. Ett lågt bord med rostfria bunkar, vinterlandskapstårta i frigolit på roterbar cymbal och ett fritt vajande spikband mitt på scenen. Till höger ett högt bord med ett korthus och till vänster sticker en björn upp huvud och ram ur golvet, belyst med en röd lampa. Småningom tonas den elektroniska baklängesrytmen ner och ersätts av ett högt elektroniskt brum, ljuset släcks. En spöklikt lysande bläckfisk dansar ut över scenen, fäst i osynlig lina. I övrigt är det totalt mörkt och så förblir det föreställningen igenom, förutom den sparsmakade och effektfulla belysningen från ett antal små cykellampor, vilka levererar såväl rött som vitt sken, blinkande och fast. Ridån går upp, ur mörkret lyset kontrabasens f-hål vita. En röd lampa vandrar in, avgrunden mullrar massivt.

Vi förs in i ett poetiskt mörkerland där sparsmakade textrader växlar med stämningsfulla ljudlandskap, det morrar, gnisslar, väser och kontrabasens sensträngar ljuder. Björnen har en trumstock i ena ramen och är med och spelar, rytmiskt, svajande och svinglande. Spikband kopplat till elektronik, kul instrument. En norrländskt vintrig stämning uppstår, det är som när jag var barn och vi åkte skidor på natten i månsken, en sådan stämning som aldrig uppstår här, söderut. Glassång, strupsång, ett moln som lyser, blinkar, fast efteråt säger någon det var ett virus. Sak samma, det blir en resa om björnens livsfilosofi, bergets beskydd, borgens ängsliga realism. En långsam rörelse i riktning mot fantasin, ur vilken verkligheten uppstår och drömmarna, som väcks ur hopplöshet. Lite långdraget stundtals, det gäller att lägga bort händelseförloppsförväntningarna och ge sig stämningen hän. Då blir det vinternatt och drömmagiskt med ljud som knorpar, sjunger. En liten helikopter far mot korthuset, men det rasar inte förrän en ilskröd krabba kravlar dit, surrealistiskt.

Stora klanger, distorterad elektronik, rysligt gnek och shamanisktiskt mässande, den fria formen är tydlig och stagas av textraderna som återkommer. Och hade det inte varit för ensemblens lyhörda musikalitet och stora koncentration hade det lätt kunnat tippa i det överpretentiösa – nu gör det inte det och jag går hem med mina vinterminnen, sådan vinter som inte finnes här, skogen full av gnekande skuggor och saker som inte syns, bara anas, och drivande månljus, varelser som tisslar, tasslar, ja det är så jag känner doften av renaste snö, hur den smakar från vantarna.

Camilla Dal

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons