Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Blaze Bayley - en eldig underdog

+
Läs senare
/

Iron Maidens 90-talssångare gästade Sandviken.

Wow, vilket visuellt band Tungsten Axe är. De har fått uppdraget att värma upp för Blaze Bayley denna torsdag. Sångaren och gitarristen Dick Mattsson har en frisyr som skulle kunna tas för peruk, men den är äkta. Spandexbyxor med ett rött ben och ett svart, läderväst med fransar. Näst tuffast är trummisen Andreas Mattsson som påminner om Kenta, Stoffe eller annan valfri grabb i "Ett anständigt liv".

Om deras heavy metal inte är den mest nyskapande (heavy metal och nyskapande hör väl kanske inte riktigt ihop ändå) gör lyriken att de sticker ut. Att göra en låt om Demokratiska Folkrepubliken Korea ("Storm of Mount Paekdu") eller en kvinna som mördades någonstans i trakterna kring Kungsgården för hundratals år sedan ("Elna K. Eriksson") talar sitt tydliga språk. Under vad jag uppfattar som en låt från första demon, kallad som bandet, låter de därtill nästan som amerikansk ösig indierock. Oväntat.

Så äntrar vår älskade 52-åriga engelsman scenen, som har lite fritidsgårdskänsla i sin litenhet, efter någon timma. Han har tagit sig från "en annan jävlig industristad", Birmingham, som arrangörerna skriver. Hundra personer har löst entré, men det är högst ett tiotal som vevar med armarna. En av dem är Pelle...eller Erik Gustavsson (de är tvillingar), kända från bandet Nifelheim, men ännu mer som Bröderna Hårdrock. I det program som gav dem epitetet, vilket sändes 1998 på SVT, mynnar klippet ut i att de får träffa just Blaze Bayley backstage. Då var han sångare i Iron Maiden och skulle så vara fram till 1999. Håret var längre, men det trevliga sättet likadant som i kväll. "I'm so pleased to meet you all" säger han till bröderna som är märkbart tagna av att möta den man de uppenbarligen fortfarande anser är Iron Maidens till dags dato bästa sångare. Mötet övergår i en livescen med Blaze sjungandes "Man On The Edge" och ett gäng extatiska Nifelheim-bröder. Få tv-ögonblick har skildrat förbehållslös total dedikation och idoldyrkan som de där sekunderna.

I dag är Blaze Bayleys skalle rakad. På den tronar en puckel, som skulle kunna tas för en body-modification. Stora gråa välfriserade polisonger som löper över käklinjen. Coolt ser det i alla fall ut. Biffig som fan och klart under medellängd, med en svart skjorta med sitt eget namn på. Bakom honom en backdrop med en rödögd Terminator-version av sig själv - som verkligen är mitt i prick.

Få artister jag sett har sådan närgången kontakt med sin publik. När de flesta andra hade nöjt sig med ögonkontakt kan Blaze skaka om dem som står längst fram.

Hans scenspråk skiftar från att han ena sekunden ser ut som han ska ge någon på käften för att sen "gnugga" skallen eller ge en highfive. Blaze rusar också mellan scenkanterna i försök att få publiken att göra vågen.

I sin sång lever han sig gärna in med teatraliska poser och grimaser. Sjunger han om smärta och utanförskap gör han det med varulvshandgreppet över ansiktet. Han menar vad han sjunger.

Under en utläggning får vi också en skymt av vilka duster Blaze gått i genom. Det gamla skivbolaget som aldrig bokade ett enda gig åt honom får sig en känga. Nu är han sin egen. "Köper du min skiva, går pengarna direkt till mig så jag kan göra en ny". Han konstaterar att natten i Sandviken inte kommer tillbringas med tusendollarsfnask och kokain. Men han kommer gladeligen ställa upp på bilder med fansen och signera sina artefakter vid merchbordet.

Musikaliskt är det Iron Maiden-låtarna som tilltalar mig mest som "Futureal", "The Virus", "The Clansman" och givetvis avslutande extranumret "Man On The Edge". Men visst glittrar det till i Blaze Bayleys egna nummer som "Watching The Night Sky".

Blaze band för kvällen heter Absolva där gitarristen Chris Appleton (som jag av en slump får äran att langa en viss sorts rulltobak av märket Golden Virgina till innan giget) får många chanser att visa hur han kan hantera en gitarr. Mot slutet av spelningen spelar han och basisten på varandras instrument. Trummisen gör ett mycket udda solo, där han lämnar sitt kit och hamrar på riggar, högtalare, hjässorna på fansen längst fram och sen återvänder. Oförglömligt! När hela bandet spelar låter dock hans baskaggar som kastanjetter av oklar anledning. Det knastrar även till i Blaze Bayleys mikrofon när han tar i, av oklar anledning. Lite orättvist mot hans röst.

Detta var den sjätte veckan av en turné på åtta som Blaze är ute på. Bäst hittills berättar turnémanagern var Mantyharju i Finland fyra dagar tidigare. Ska vi tro Blaze är det även om stämningen troligen inte var lika exstatisisk i Sandviken, Sverige som är hans favoritland då han säger:

– Jag älskar ert land. Ingenstans känner jag mig så naturlig över mina val av livsstil i hela världen.

Se bitar av konserten filmat av ett fan på sajten Blabbermouth.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons