Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Di Leva vågar

/

Rebecca & Fiona gav festivalen en unz-unz-start på fredagseftermiddagen. De fixade igång en dj-show som jag imponerades av på ljusan dag.

Annons

Kidsen dansade och även om jag inte är i den målgruppen så tycker jag det är lite lustigt när de springer ut på bryggan och mimar till sina egna låtar.

Rebecca & Fiona känns som 2012 ändå. Annars är det mycket på Peace and Love som baseras på gamla meriter och nostalgi. Som till exempel Nationalteaterns rockorkester, som sparkade igång ett trippelintro som hette duga, ”Bängen trålar”, ”Kolla kolla” och ”Barn av vår tid”.

En fröjd att se Mattias Hellberg sjunga. Med egen frasering och utspel får han rockorkestern att bli Rolling Stones, nästan i alla fall. Tyvärr hann jag inte se mer för Gävlesonen Thomas Di Leva skulle inta Fantasiascenen (kändes som en tanke det).

”Vad är frihet” inledde showen, Di Leva var uppbackad av endast tre musikanter (inklusive Andreas Ahlenius också från Gävle) och i takt med att han mässade sitt budskap om universell kärlek, att vi inte äger nåt eller att vi ska vara lyckliga över att vi får vara tillsammans i möten, så växte publikskaran riktigt bra.

Jag tycker att det är roligt att Thomas vågar lita på att de nya låtarna håller och inte bara lutar sig mot gamla hits, men givetvis fick vi en bunt såna också. Avslutningen med ”Dansa din djävul”, ”Everyone is Jesus” och ”Vi har bara varandra” var perfekt.

Sen begav jag mig till Cozmozscenen där Urban Cone spelade. Kön var längre än 500 meter och därinne är det ett hav av mestadels flickor som sjöng med. Jag tycker det är kul med band som utan egentligen stora hits och media blivit stora bara på grund av mouth-to-mouth, så att säga. Såg att de ska spela på flera festivaler och framtiden ser ljus ut.

Ett band som inte bara gjort en av årets bästa skivor med sitt album ”Solna” utan är lika pigga som de var för 30 år sen är Nomads. Visst spelade de gamla låtar som ”Where The Wolf Bane Blooms” men när de sparkade igång med ”Miles Away” var det ingen trist nostalgi utan rockmusik som är fantastisk bra.

Ett intensivt set som lutade sig mycket mer mot det powerpoppiga än det tunga fick publiken att le och sjunga med. ”I Wasn’t Born To Work”, sjöng Nix och för mig får de gärna fortsätta spela rock’n’roll tills de dör.

Ett annat rockband som verkar kunna göra vad de vill är Turbonegro, som med nye sångaren Tony Sylvester inte hade några problem alls att höja fredagspulsen. Om någon säger att de fortfarande saknar Hank von Helvete så ljuger de.

I mörka blå färger mitt i natten inledde Kent ett set som knappast får räknas som lättillgängligt, men för ett band som har en sån stark fanbase kan det nästan vara ett coolt plus att låta bli hitsen, men mitt i den otroligt snygga showen kom ett skyfall. Precis när Jocke Berg sjöng ”Släck inte ljusen” så vräkte det ner.

Det jag fann så imponerande med Kent är just att de aldrig behöver ta till billiga knep eller bara spela kända låtar utan de tar sin publik på så stort allvar att de vet att de kan spela de låtar som de tycker om just nu och ändå få ett fantastiskt gensvar.

Peter Alzén

Annons
Annons
Annons