Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En oemotståndlig Bowiehyllning

/
  • Bröderna Rongedal bjöd på en härlig hyllning till David Bowie, och publiktrycket var hårt. Det blev en extrakonsert. Foto: Ebba pettersson

På teatern i Sandvikens Folkets hus trängs en symfoniorkester, ett komp­band och en kammarkör på scenen. I spetsen står de värmländska bröderna Rongedal, iförda sjuttiotalsjackor med glimmande paisleymönster.

Annons

Sandvikens symfoniorkester nappade snabbast på deras idé, berättar bröderna. Efter några månaders låtarrangerande och repetitioner innebar lördagen världspremiär för Sandvikens, och till viss del också Molkoms, egen hyllning till ikonen David Bowie.

Biljettrycket var så hårt att en extra konsert fick sättas in, tre timmar före den ordinarie.

Konserten börjar stämningsfullt med Please Mr Gravedigger som får glida över i Space Oddity. Det hela känns mycket löftesrikt, närmast oemotståndligt.

I det storslagna ögonblicken är konserten som bäst. Forsbacka kammarkör och orkestern golvar sin hemmapublik med refrängen i Life on Mars. Queenduetten Under Pressure lockar fram lyckliga utrop. Bröderna Rongedal exploderar gärna och ofta i starka, säkra toner.

Att hylla och arrangera om David Bowie är att ge sig ut på djupt vatten, och emellanåt bottnar man inte riktigt. Ziggy Stardust packas in mellan brödernas Rongedals barndomsminnen och Kooks, Bowies sång till sin son. Det blir en Ziggy som utforskar vinylskivor i stället för sex och könsroller, han är svängig i stället för glammigt rå. Det hela blir riktigt märkligt.

Hela konserten sammanfattas på sätt och vis i en enda låt, när orkestern, kören, bandet och bröderna kommer fram till Heroes. En lång stund framförs den vackert och känsligt, arrangemanget är mjukt och rätt utan överflödigheter. Det får hjärtat att kittla en aning. Men brister gör det inte.

Så stegras musiken, ett tryck byggs upp, Forsbacka kammarkör planterar fötterna i stadigt i golvet. Allt exploderar igen och då saknas inga brustna hjärtan. En bänkgranne utbrister ”ja”, med eftertryck, och man kan bara konstatera faktum.

Sandvikens hyllning till Bowie är mycket riktigt oemotståndlig.

Ebba Pettersson

Annons
Annons
Annons