Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

En soppa som livade upp

+
Läs senare
/

Att Bengan Janson är populär och älskad i Gävle visar inte minst den omständigheten att biljetterna till Sopplunchen i går sålde slut på rekordtid.

Salongen var knökfull med både soppätare och de som bara fått lyssnarplatser.

Att kombinera teater och musik med soppa har blivit populärt och det är nog inte så dumt att under en lunchtimme få både näring till magen och till själen.

Den här gången hade Bengan sällskap av tre musiker från Uppsala, Trio X, som han också spelat in en skiva med. På den, liksom i Gävle, handlade det om Allan Edwall, som skrev så underfundiga texter som han själv tonsatte, fastän han inte spelade något instrument. Pekfingervals på piano och ambulansversionen på munspel, en ton in och en ton ut, enligt sonen Mattias som Bengan frågat ut.

Bengan undrade nämligen hur han kunde få till melodierna så bra.

Jo, han sjöng in dem på kassett och kommenterade slagfärdigt hur de skulle framföras.

Bengan och hans medmusiker hade Allan Edwalls själ med sig i föreställningen. Jag skulle tro att han nog var rätt nöjd, om han satt och kollade i sin himmel. Lika nöjd som hans mamma var som dansade så fint i sin slitna kofta, i en av sångerna.

Bengan är en berättare och kan samtala med sin publik. Bara rubriken på föreställningen är en historia för sig. Det berättas nämligen att Allan, blott elva år gammal satt hemma i Hissmofors i Jämtland och läste Dostojevskijs långt ifrån muntra och inte särskilt barnvänliga bok ”Anteckningar från källarhålet”. När han läst klart frågade han sina föräldrar var Dostojevskij kunde tänkas bo för han ville skriva ett brev till honom. ”Han bor nog ända i Vännäs”, svarade föräldrarna. Så Allan skrev ett uppmuntrande brev till herr Dostojevskij. ”Bäste herr D. Det ordnar sig säkert. Upp med hakan!”.

Bengan kan även sjunga och han inledde föreställningen med ”Kom ska vi tycka om varandra”. Den har jag hört honom sjunga många gånger och gissar att det är en favorit.

Att han kan spela dragspel vet också varenda unge och det gör han så sparsmakat musikaliskt att det är en ren fröjd att höra. Och här hade han dessutom lyhört komp av piano, bas och trummor.

Tänk vad man kan få uppleva på en lunchtimme! Man får i sig en portion livsvisdom. Livsklurighet. Serverat med underfundig humor och däremellan rätt drastisk humor. Och en liten fräckis. Och så musik som svängde, både Edwalls sånger och en riktig polska, den efter Lapp-Nils.

Det var en soppa som livade upp.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons