Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Entombed satte punkt så svetten stänkte

+
Läs senare

Ta livet i dina egna händer-festivalen, även kallad Kungen-festivalen, är en sommartradition som sträcker sig ett par år tillbaka i tiden. En plats för musik som kan kallas allt från hiphop till metal och punk.

Men det viktiga är självklart inte etiketten, i stället är det så klart atmosfären, upplevelsen eller något annat grant ord.
För att närmare beskriva, eller i alla fall försöka återberätta denna händelse kan det vara trevligt och effektivt att börja med vädret. Dessa förhållanden var strålande under dag 1 av denna tvådagarsfestival. Musiken hördes både ute på asfalten och inuti den gamla bruksbyggnaden.
Ciceros rock värmde upp den aningen ostretchade och stela stämningen, låtarna slutade ofta i mastiga kraftfanfarer som påminde om gamla 80-talssignaturer – dock förvrängda i skränigt distad garageutrustning. Tyvärr led den tidiga kvällen av problem med ljudet, nivåerna bråkade med varandra och mikrofonen lät emellanåt som om den vore sprucken.
Morbus Chron spelade dödsmetal av den gamla skolan och bar för övrigt på en väldigt genuin och charmig utstrålning som perfekt passar deras attityd i övrigt. Det tål att nämnas att inomhusscenen passar de tyngre och ondare akterna aningen bättre än den illuminerade och gemytliga utescenen med partytält och allt.
Denim Apes spelade sin raka rock som dock ballade ur någon gång då och då, men på det stora hela lät det som ett orutinerat Hellacopters. Aerial släpper snart nytt och är för många musikälskare Gästriklands behållning i hörlurarna. Deras blandning av postrock och shoegazeiga pop är väl genomförd och stämningsfull. De bombastiska kompositionerna innehåller dock väl mycket ljud för Kungens akustik att bära upp och ljudbilden saknar därför den breda dynamik musiken fordrar – men man ska ju inte klaga på sådant som ingen rår för så vi släpper det där med ljudet och dess bild.
Utomhus har skymningen kastat sin slöja över nejden, då river Francis av sin skräniga bluesrock och gör allt för att störa kvällsfriden. Tvåtaktsfeeling och en hes tjej som vevar med händerna går alldeles utmärkt att dansa till, verkar många besökare tänka för sig själva.
Dag 1 avslutas av The Deer Tracks sockerkantade och bitterljuva electropop. De rejält arrangerande låtarna vävs samman av någon slags samplad bjällerflod vilket på en gång för tankarna till Múm eller kanske Efterklang. Det är hur som helst högst nordisk musik.
Dag 2 börjar med regn och åskskurar men också en avsevärt större publik, kanske inte till en början men väl mot slutet av kvällen. Utomhusscenen är redan från början förlorad och fungerar snarare som skydd mot väder och vind för blöta besökare.
Inomhus spelar The Giant's Dream, en duo med en dator/synth och en gitarr med diverse effektpedaler. Det som ut ljuder kan beskrivas som någonting någonstans emellan Brian Enos sena 70-tal och Boards of Canadas tidiga 2000-tal. Krispiga rytmer möter vackra harmonier och svällande synthmattor.
Sedan kommer Moraltanten, en ung tjej som både försöker vara rolig och allvarlig. Så rolig kan jag inte mena att hon är, men när hon plötsligt blir mellankolisk och skör är det svårt att inte blir lite rörd.
För att bryta den allmänt mesiga stämningen drar Sonic Ritual på sin mest energiska punkrock på högsta volym. Det är Motörhead fast med ännu mer punkintensitet och dessutom en tjej på gitarr (för alla er som tycker det är väldigt speciellt).
Sedan är det dags för ung hiphop från Gävle, det är väldigt repetitiva beats men en av de tre MC's som utgör Maven Mode är väldigt rapp i käften. Bombus blandar en ond och sludgeig mix av stilren gammal rock och efter dem är det dags för precis samma sak – fast nu är stilen punk. AC4 som består av en massa hardcorehjältar från Umeå, bland andra Dennis Lyxén och David Sandström från Refused. Det är gammal hardcore och den går extremt snabbt. Ett element som publiken går igång på så till den grad att främsta hälften av folksamlingen börjar dansa runt i en så kallad circle pit.
När denna eufori är över är det till sist dags för kvällens och festivalens sista akt, nämligen Entombed. Sveriges kanske största dödsmetallegender ger allt från början och svetten stänker över hela rummet. Det är märkbart att bandet själva njuter minst lika mycket som publiken och spelningen blir minst sagt lyckad.
Detta års upplaga av Ta livet i dina egna händer var som livet självt bör vara: Omväxlande, arbetsamt, billigt, socialt och för det mesta njutbart.

Ludvig Blix

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons