Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Festivalen i mål med Mötley Crue

+
Läs senare
/
  • Mötley Crue. Stod för finalspelningen på Sweden Rock och får credit för att de tuffat till sig på ett klädsamt effektivt sätt sedan förra besöket.

Att Mötley Crue var avslutningsdagens givna headliner denna avslutande dag på Sweden Rock var förstås en självklarhet. Men innan dess strålade solen ner mot en rad välbekanta ansikten.

Snälla norska pudelrockarna Return gav en snygg provkarta på sin starkt melodiska repertoar innan Derek William Dick alias Fish äntrade Rockscenen.

Vid det här laget är det säkert minst 15 år sedan jag såg den före detta Marillion-sångaren senast, men karisman visade sig fortfarande var lika stark. Likaså var det inte svårt att beundra den underskattade förmågan att skapa smått hypnotiserande dramatik i sådant som Credo och Somebody Special.

De positiva känslorna flödade än mer åt Bad Company. 70-talslegenderna har varit efterlängtade länge, och när de nu begick sin SRF-debut gjorde de det med besked. Det här var en riktigt stark spelning med en sångare som alltjämt sjunger som en gud. Ja, det är givetvis Paul Rodgers som åsyftas, och i klassiker, typ ”Honeychild”, inledande ”Can’t Get Enough” och inte minst ”Feel Like Making Love” osade det av soul och sex utan att det aldrig någonsin blev övertydligt

Slaughter lär också ha varit ett efterlängtat namn på festivalen, men dessvärre gjorde de inget större intryck. Pudelrockarnas framträdande tedde sig förvisso kompetent – fattas bara annat – men det hela var också tämligen avslaget. Konkurrensen i den här genren var mördande redan då det begav sig och sångaren Mark Slaugher med mannar stod inte ut vare sig då eller denna tidiga afton för något annat än frontmannens enerverande gälla röst. 

Fast eftersom hairmetal är både ett måste och en given ingrediens på Sweden Rock får man ta det onda med det goda, Ungefär likadant får man resonera vad gäller sydstatsrocken. Fast i år skulle giganterna Lynyrd Skynyrd försvara genrens färger, så i år fanns det ingen anledning att oroa sig. Det lät nämligen föga förvånande tight, bredbent välspelat och gubbigt på ett sätt som bara musik förknippad med storvuxna skäggiga karlar med eller utan bandana kan göra. Repertoarens tyngdpunkt låg självklart på sjuttiotalet, men även några spår från senaste släppet, 2009 års överraskande vitala ”God And Guns” hade smugits in.

Sedan övergick man till något helt annat för att nu travestera Monty Python. Den stora frågan var dock om det skulle bli heavy metalmörker med King Diamond eller trallglam med Slade. Jag garderade och avnjöt båda. Utan att bli direkt överraskad, bör tilläggas. För med all respekt åt beundrarna, danskamerikanens domedagsorienterade alster tedde sig inte mycket roligare live. Och britterna då? Ja, nog ger de mest intryck av att vara ett småtrött coverband på sig själva nuförtiden. Men ”Run Runaway” är förstås alltjämt en ruskigt catchy skapelse.

En halvtimme före midnatt var det så dags för Mötley Crue att äntra Festivalscenen, och frågan var förstås om dessa eviga bad boys skulle låtsas om att de trots allt har ett oväntat lyckat och relativt fräscht album i katalogen. Självklart inte, men titelspåret ”Saints Of Los Angeles” avverkades i alla fall tidigt precis som riktigt tidiga hits som ”Too Fast For Love” och ”Shout At The Devil”. Sedan kom de flesta av stapelvarorna efterhand. Värt att notera här är att även om Mick Mars numera är en stillastående skugga av sitt forna jag, så levererar han på gitarren ändå.

Detsamma kan dessvärre inte sägas om Vince Neils sång. Mannen tangerar nästan Hacke Hackspetts kraxande nuförtiden. Fast som helhet ska bandet ha credit för att de tuffat till sig på ett klädsamt effektivt sätt sedan förra Norjebesöket, och de körande dansanda damerna adderade onekligen lite stygg glamour i den kylslagna natten.

Peter Eliason

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons