Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Gävleförfattaren Göran Wallén skildrar Arne Domnérus jazzresa genom årtiondena

Bokrecension: GD Nöjes jazzskribent Göran Olson har läst Gävleförfattaren Göran Walléns nya bok om musikern Arne Domnérus. Boken släpptes vid en minneskonsert för Arne Domnérus på Nalen 25 augusti.

Den Gävlefödde jazzentusiasten Göran Wallén har följt idolen, altsaxofonisten och klarinettisten Arne Domnérus karriär under flera decennier. Nu har hans idoga arbete kommit ut i bokform under titeln "Arne Domnérus" med pressklipp, citat från kolleger och artistens egna kommentarer. Den släpptes vid en minneskonsert för Arne på Nalen 25 augusti. Boken innehåller 359 sidor text, 150 bilder och en diskografi på 142 sidor. Tydligare kan inte en musiker belysas.

Arne var en av landets dominerande och viktigaste musiker från fyrtiotalet och fram till millenniumskiftet. Han tillhörde den unga skara av musiker som gick i bräschen för jazzens nybildade stilart bebop. Näring hade han bland annat fått genom skivor och av amerikanska musiker som besökte Sverige. Han föddes i Stockholm och kom i kontakt med musiken när han blev medlem av Katarina Södra Folkskolas Blåsorkester. Där fanns också trumpetaren Rolf Ericson vilket stimulerade Arnes jazznerv.

Arné Domnerus i en TT-intervju 2004. Han gick bort fyra år senare.

Författaren Göran Wallén berättar hur Arne 1940 kom i kontakt med trumslagaren Owe Kjell som engagerade honom i sitt sjumannaband och senare i sitt storband som anammat en nyare stil än de mer förekommande swingbanden. Bebop var nyckelordet. Bandet övertog senare av Lulle Ellboj som hade Vinterpalatset som spelplats. Fortfarande var det en dagsaktuell jazz som var ledstjärnan. Man kan också följa Arnes premiär som kapellmästare på restaurang Wivex i Sundsvall. Den blev inte långvarig, efter några månader drabbades han av vad han säger lappsjuka och åkte hem till Stockholm.

Vidare berättas om hur Arne blev internationellt känd när han ingick i det svenska inslaget vid världsutställningen i Paris 1949. Orkestern kallades för Parisorkestern. Där ingick klarinettisten Putte Wickman, trumpetaren Gösta Törner, pianisten Reinhold Svensson, basisten Simon Brehm och trumslagaren Sven Bollhem. Sången svarade Alice Babs för. Orkestern gjorde succé trots konkurrens från amerikanska stjärnor, som Miles Davis, Kenny Dorham, Tadd Dameron och James Moody.

Göran Wallén från Gävle har släppt en bok om jazzartisten Arne Domnérus

Moody och Arne kom att spela tillsammans i Metronomestudion på hösten. Det var då Moody lånade Arnes altsax och gjorde en vidunderlig version av "I’m In The Mood For Love" som kom att kallas Moodys Mood. Solot fick sedan text av Eddie Jefferson. Inne på amerikanska jazzmusiker redovisar Arne att han var en storfan av Benny Carter, Johnny Hodges och Paul Gonsalves. I unga år lyssnade han även mycket på Barney Bigard i Ellingtons orkester.

Boken belyser hur Arne Domnérus genom sitt spel med en personlig tonbildning naturligtvis kom till den svenska jazzens högborg Topsy Lindbloms Nalen på Regeringsgatan. Där bildade han 1951 tillsammans med Rolf Ericson ett dream band som kallades Sweden All Star Band som även fick epitet "Det Svenska Landslaget". Det var mycket idrottsvokabulär hos den förre trestegshopparen Topsy som vunnit guld vid Olympiska spelen i Stockholm 1912. I det stjärnbrydda bandet hördes barytonsaxofonisten Lars Gullin och tenoristen Rolf Blomkvist. Båda personliga arrangörer av klass. Pianist var Gunnar Svensson som även var en utmärkt arrangör. Basspelet sköttes av Yngve Åkerberg och Jack Norén spelade trummor. Längre fram i tiden kom en annan pianist och arrangörsbegåvning in i bandet, Jan Johansson. Trumpetaren Bengt-Arne Wallin levererade lysande arrangemang när han kom med i bandet.

Göran Wallén berättar hur Nalenengagemanget avslutades 1965, men hur Arne redan tio år tidigare hade hunnit med att sprida sina gracer i Harry Arnolds Radioband. Historisk är inspelning av Quincy Jones "The Midnight Sun Never Sets". Efter Arnoldepoken utsågs han till ledare för Radiojazzgruppen som hade som uppgift att spela nyskriven musik. När intresset för jazz sinade återfanns Arnes band i skiftande kyrkosammanhang. Då var trumpetaren Jan Allan och rörblåsaren Claes Rosendahl med i fronten. Bengt Hallberg spelade piano, Rune Gustafsson var gitarrist. Längst bak i kompet fanns basisten George Riedel och trumslagaren Egil Johansen. Man kan säga att Putte Wickman och Arne hade mutat in kyrkans jazzrevir.

Vidare får läsaren följa med i hur Arnes grupp även kunde höras med körer dirigerade av Leif Strand och Gustaf Sjökvist. Där passade hans varma sound perfekt. Det gäller också hans samarbeten med Alice Babs. Då ”ljudmannen” Gert Palmcrantz spelade in "Jazz At The Pawnshop" med Arne, Bengt Hallberg, Lars Erstrand, Riedel och Egil blev det ett scoop med nästan en halv miljon sålda LP och CD. Arne anlitades också när artister utanför jazzens fält skulle dokumenteras. Skulle det sjungas jazz var det Monica Zetterlund som gällde.

Göran Walléns detaljerade dokumentation av Arne Domnérus skall verkligen harrangeras. Såväl spelemannen Domnérus magnifika utsagor som den kolossala diskografin har en given plats i den svenska jazzens skattkammare.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons