Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazz av äldre modell frälste publiken

/
  • Kustbandet i Storvik. En odyssé från den tidiga jazzen fram till Benny Goodman-epoken.

I jazzkyrkan i Storvik, döpt till Lyran, spelas företrädelsevis musik av äldre modell vilket också var fallet när Kustbandet från Stockholm intog lokalen. Det blev en odyssé från den tidiga jazzen fram till Benny Goodman-epoken. För det trevliga och informella mellansnacket svarade Jens ”Jesse” Lindgren som verkligen kan engagera en publik utan att ­låta tillgjord.

Annons

”Panama” blev första nummer efter det att bandets blåsare stående spelat ett lättsamt kort sådant som omedelbart fick publiken med på noterna. Sedan följde ett pärlband av melodier med anknytning till stilbildande band och musiker som Louis Armstrong, Original Dixieland Jazz Band, Duke Ellington och tre melodier av svenska kompositörer. Det var violinisten Folke ”Göken” Andersson, Sten Axelsson och Thore Ehrling som hade varsitt nummer med. Bland annat Ehrlings sköna ”Regntunga skyar” som altsaxofonisten Göran Eriksson arrangerat. Göken Anderssons ”Tillie” skrevs redan 1928 när den svenska jazzen hade ett flaggskepp i Paramountorkestern.

Benny Goodmans avrundningssignatur ”Goodbye”, komponerad av Gordon Jenkins fanns även i repertoaren och blev final för en jazzkonsert i gemytets och spelglädjens tecken. Men innan dess hade bandet lockat med en godispåse med Ellingtons ”Black And Tan Fantasy” och hans gamla signatur ”East St. Louis Toodle-O”. Scott Joplins ”The Entertainer” representerade ragtime-avdelningen. Festlig sång hördes i Walter Donaldsons ”You’re Driving Me Crazy” som Ray McKinneys Cotton Pickers hade införlivat i repertoaren 1930.

Man måste beundra musikerna som ärligt och helhjärtat anpassar sitt spel traditionsmässigt och fraseringsmässigt i arrangemangen. Arrangemangen hade även små finesser som man sällan får höra inom dagens jazz. När får man idag höra ett ensemblespel med tre klarinetter eller med så omväxlande sordinklanger från trumpeter och tromboner?

Solister av klass fattades inte. Bent Perssons trumpet är alltid en lisa för örat. Trumpetsektionen var verkligen bra. ”Jesses” trombon och kollegan och stundtals sousaphonisten Bo Juhlin var också stilistiskt lyckade. Saxsektionen med Göran Eriksson, Sandvikensonen Klas Toresson samt Jonte Högman levererade fler fina solon. Roligt att höra Klas i en betydligt äldre spelstil än vad han annars brukar röra sig i. Nu var det altsax och klarinett som gällde i stället för tenorsaxen. Hela kompet gjorde väl ifrån sig där Göran Linds kontrabas gav stadga.

Annons
Annons
Annons