Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Kristofer Åström

/

Efter diskussioner med musikintresserade bekanta har jag förstått att Kristofer Åström är en sån där sångare som man antingen älskar eller inte alls har något för. Själv hör jag till den första kategorin. Jag har hållit ett öga på den norrländske Firesidemedlemmen ända sedan han släppte den vackra, akustiska plattan ”Loupita” för fem år sedan, liksom skivorna med kompbandet Hidden Truck.
Det är något med Kristofer Åströms röst som jag inte kan värja mig emot, något skört och vemodigt som får mig att tänka på det som en gång var, oavsett bra eller dåligt.
På sitt förra soloalbum ”Rainaway Town” lämnade han de allra ödsligaste melodierna bakom sig, och omfamnade ett större ljudlandskap. Och det har vidareutvecklats på ”Sinkadus”.
Skivan innehåller visserligen ett par finstämda ballader, som ”Hard to Live” och ”Oh Man”. Men här finns också en dos skramlig rock, där Kristofer Åström får hjälp av tunga musikernamn som Nationalteaterns basist Nikke Ström.
Det är helt okej, men tyvärr fastnar inte de halvpunkiga låtarna lika bra som hans mer snyftiga historier. Jag kommer inte att bära med mig den här plattan som jag kånkade runt på exempelvis ”Loupita”.

Ninna Prage

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons