Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Leonard Cohen är makalös

+
Läs senare
/

Årets konsert, eller var det årtiondets? Det frågade sig GD:s nöjesredaktör efter att ha sett Leonard Cohen i somras. Nu har han varit här igen och glatt sin svenska publik, senast i Globen i går kväll. Här är Bengt Söderhälls ljuva minnen från sommarkonserten.

Många saker kan sammanträffa. Till exempel:

En konsert. Sommarens varmaste kväll. Tio tusen generösa musik-, poesi- och picknickälskare på samma ställe. Torr gräsmatta på Sofiero. Mycket bra ljud- och ljussättning. Skickligt gjorda och genomförda nya arrangemang av sedan länge kända sånger: både igenkänning och nytt, samtidigt och tillsammans.

Samvaron med någon man vill vara med. Samvaron på scenen där Leonard Cohen efter inledande ”Dance Me to The End of Love” och ”The Future” bugar mot publiken och musikanterna på scenen, en gest han kommer att göra många gånger under den nästan tre timmar långa konserten, hatten av med höger hand och med hatten mot hjärtsidan en bugning mot såväl musikanter med namns nämnande och publik:

– Javier Mas, bandurria, laud och tolvsträngad gitarr, Bob Metzger, gitarr, Neil Larsen, keyboards, Rafael Gayol, slagverk, Dino Soldo, saxofon, munspel, flöjter, sång, keyboard, systrarna Webb, sång, gitarr och harpa, Sharon Robinson, sång och den som arrangerat det hela Roscoe Beck, bas och sång. Publiken.

Vad var det poeten och sångaren Leonard Cohen gjorde den magiska kvällen den 3 juli åttonde året in i ett tredje millennium i vår tideräkning? Jo, han visade sig, och ur det personliga uttrycket en allmän sida. Han visade sig i all sin mänskliga bräcklighet och storhet, i allt sitt beroende av oss andra och vi, musikanterna och Cohen bjöd in varandra till ett skapande av, ja, mening.

Några kunde inte låta bli att dansa bland matkorgar och ett vitklätt par dansade för oss alla, mitt i publikhavet, när bandet och poeten skänkte oss ”Take This Waltz”, en sång han tillägnade sin vän Göran Thunström, ”Take This Waltz”, en bearbetning av den spanske poeten Federeico Garcia Lorcas (1899–1936) ”Pequeño vals vienes” ur samlingen ”Poet i New York” (1929–30, på svenska 1959 och 2008).

De där några som dansade åt oss alla drog in oss i tretaktens snurrande i en kaleidoskopisk karusell av stor skönhet, extasen var nära som i dervischernas snurrande.

Leonard Cohen och bandet var med oss och vi med dem i nära tre timmar. Det var som ville han inte lämna oss och när andra avdelningen var över och vi fått oss till livs tiotals av poetens sånger, blev det sju extranummer.

Vi kände igen oss, erfor en familjelikhet, men utan inställsamhet och tog emot såväl det smärtsamma och äcklande som det sköna och hoppfulla.

Så mycket livskraft, så många möjligheter, så många sätt att betrakta tillvaron och vistelsen bland varandra. Musiken i texterna, textandet i musiken.

En alldeles makalös kväll – och på tre timmar hann vi vara i hela låtkatalogen, från de tidiga ”Suzanne” och ”Chelsea Hotel” över ”Everybody Knows”, ”Ain’t No Cure For Love” och ”Anthem” till låtar som ”In My Secret Life” och ”The Land of Plenty” på CD:n ”Ten New Songs” (2001) och ”Nightingale” och ”Dear Heather” från CD:n med samma namn (2004).

Väl att märka var konserten helt fri från nostalgiska inslag, åtminstone i mitt sinne. Minnen arbetar förvisso, men inte på sånt sätt att en försvunnen tid önskas åter, utan på ett sätt som öppnar in mot en framtid av möjligheter och skapande kraft.

Bengt Söderhäll

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons