Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Nicole Sabouné - ett åskmoln av postpunk i halvtempo

+
Läs senare
/

Gillar du tidiga 80-talets postpunk och orkestrar som Joy Division och Siouxsie and the Banshees, samt rockikonerna David Bowie och Patti Smith? Då måste du se och höra Nicole Sabouné i Gävle Konserthus.

Så skrev Konserthuset på sin hemsida inför kvällens spelning med Nicole Sabouné. Jag gillar dem alla och gick lydigt dit. Jämförs någon med Siouxsie and the Banshees blir jag direkt peppad. Deras album "Juju" från 1981 är en av mina absoluta favoritskivor – ett mästerverk som tyvärr drunknade lite i bandets senare diskografi. Att Sabouné också lyssnat på Siouxsie Sioux’s dunklare alster är uppenbart. Även om hon slog i genom med Broder Daniel-doftande popdängan "I Surrender" går större delen av hennes inspelningar i nattsvart moll.

På nya albumet "Miman" finns inte en enda passage i dur. Skivans åtta spår rör sig genom ett block av G-moll, E-moll, D-moll, A-moll, B-moll, F#-moll och B-moll igen – allt insvept i stökiga gitarrer och murriga synthar. Det är konsekvent och enhetligt, och jag har inga invändningar mot det – dock blir det en smula enformigt. Natt behöver dag för att kännas, eller i alla fall lite tända ljus här och var, annars blir man lätt sömnig i mörkret.

Konserten inleds liksom "Miman" med låten "The Body’s" vågor av rundgång och såg-synthar. Det är snyggt och tight – Sabouné och hennes band är duktiga musiker. Man kör hela goth-paketet med svart garderob, reverbdränkta Roland-klapp och en stillastående basist. Trummisen slår stenhårt på sina pads och Nicole svajar likt en hukande vildvittra längs scenkanten.

Tre, fyra låtar passerar som ett åskmoln av postpunk i halvtempo. Bandet spelar på riktigt hög volym, vilket i sig är något av en bedrift, (Sveriges musikscener är världsledande i att dalta med sin publik och deras hörsel). Trots att responsen initialt är lite försiktig tappar de aldrig sin nerv. Jag tror de hade spelat lika bra även om ingen kommit dit – framträdandet känns innerligt och ärligt.

Nicole plockar upp en tamburin och bandet serverar lättsammare klanger genom poppiga "Saving Up". Precis som de flesta av låtarna från hennes debutalbum "Must Exit", gör den sig riktigt bra live. Efteråt tackar hon publiken och berättar att senast de var i Gävle blödde hon näsblod på scenen. ’Det var ganska gothigt’ säger hon och skrattar. Trots att jag inte lyssnat så mycket på Sabouné tidigare, vann hon i det ögonblicket ytterligare ett fan.

Är det någon genre som kräver självdistans så är det postpunk, annars blir det bara Konstfack av alltihop. Konserten går vidare med "Rip This World" – ett storslaget anthem som får Klubb Kakels lilla scen att kännas som en mullrande industrilokal. Sedan sjunker tempot med suggestiva balladen "Under Stars (For The Lovers)". Vi är tillbaka i åskmolnet och blir kvar där tills konserten abrupt slutar efter bara fyrtio minuter.

Även om jag är helt för korta spelningar vill både jag och publiken ha mer. Bandet kommer snabbt tillbaka och levererar "Conquer And Suffer" – ännu ett välkommet inslag av dur. Nicole Sabouné är riktigt bra. Hittar hon en balans mellan de ljusare landskapen på hennes debut och mörkret på efterföljaren, kommer jag glatt besöka framtida konserter – med eller utan skrivblock.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons