Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Spelningen är ett lågt mixat soundtrack till fyllekvällen"

+
Läs senare
/

Jag tror att jag har fördomar mot singer songwriters. När jag hör epiteten vissångare, singer songwriter eller trubadur, då tänker jag på andra säsongen av True Detective. Mer specifikt på de återkommande barscenerna där Colin Farrell och Vince Vaughns karaktärer träffas för att ostört dela sina gemensamma hemligheter. I nästan varje avsnitt sitter de mitt emot varandra på ett vattenhål i den fiktiva staden Vinci, ständigt ackompanjerade av krogens egen trubadur.

Av allt att döma är hon en singer songwriter, då hon ännu inte rivit av några igenkännliga covers. Under varje deppig replikväxling finns hon i bakgrunden, pustande och gnällande med en gitarr i knäet. Nu målar den skånska vissångaren Rick Titrö visserligen inte med lika mörka toner som Lera Lynn, men jag kan under onsdagens konsert på CC-Puben inte låta bli att dra paralleller dem emellan.

Båda spelar de för en huvudsakligen ointresserad publik. Lera Lynn eftersom att det enligt Nic Pizzolatto passar stämningen hans polisdrama och Rick Titrö av verkliga, om än mer diffusa anledningar. Jag tror den största är att det musikaliska innehållet i hans föreställning väldigt mycket påminner om det som serveras av de moderna krogtrubadurerna. Folk i allmänhet har lärt sig att de inte behöver respektera den här typen av artisteri, för dem blir spelningen ett slags lågt mixat soundtrack till deras respektive fyllekvällar.

Tre män pratar så högt att jag måste flytta bord och koncentrera mig för att ens höra vad som händer på scenen. Det hela ger mig dåligt samvete. Är jag också en av de här människorna som inte tar singer songwriters på allvar? När jag fått fundera en stund kommer jag fram till att kanske är jag det, till viss del. Dock inte av samma anledningar.

För det första tycker jag att genren är svårdefinierad. Egentligen är väl varenda människa som någonsin skrivit en låt med musik och sång en singer songwriter, eller vissångare som Rick Titrö kallar sig. För det andra måste man i en så bred genre vara rätt exceptionell för att höras genom bruset. Det finns dock en mängd moderna artister jag gillar som skulle kunna beskrivas som vissångare. Kurt Wagner och Bill Callahan är två bra exempel.

Men när en svensk artist 2015 kallar sig singer songwriter eller vissångare, då tänker jag följande; här kommer antingen en Bellman-entusiast med sammetsbyxor, kråsskjorta och spansk gitarr, eller en folkhögskoleelev som tycker det känns för mainstream att kalla sin musik för pop. Stilmässigt rör sig Ricks låtar någonstans emellan 80-talets svenska punkscen och en mer ålderdomlig vistradition. Han inleder konserten med en kort nationalsång för ett land han hittat på. I Förortsbarn berättar han nostalgiskt om sitt första band, hur dem ville vara som Imperiet och Ebba Grön. Sen någonstans däremellan blir det lite buskis och lite relationsångest.

Rick Titrö är en duktig liveartist; han påverkas inte av det högljudda babblet i lokalen, är en tonsäker baryton och hans gitarrspel är enkelt men felfritt. Han pratar på bra i mellansnacken, även om publikens ointresse får det att kännas lite mekaniskt och inövat.

När jag kommer hem är ändå det jag minns starkast från kvällen något som en av männen ropade ut bakom mig vid kvällens slut - "Gaddafi säger vilken Börje? Vilken Börje, säger Gaddafi." Tanken stannar ofta vid det oförutsägbara.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons