Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Till slut blev det fest

+
Läs senare
/
  • Ulf Lundell har skrivit några av den svenska musikhistoriens allra bästa låtar men publiken fick vänta länge innan den verkliga festen infann sig.

”Ute på vägen igen” går redan som andralåt och gensvaret från publiken är omedelbart. För det är ju det här vi väntat på.

Vissa av oss i det fullsatta konserthuset har säkert pliktskyldigt lyssnat igenom den nya skivan (och en del, undertecknad inräknad har till och med gillat det vi hört). Men vi har inte kommit dit för att lyssna på ”Rent förbannat”. Vi är alla där för att se och höra mannen som skrivit låtar som ”Fri man i stan”, ”När jag kysser havet” och ”Oh la la (Jag vill ha dig)”.

Men Ulf Lundell ger inte bort något gratis ikväll. Publiken får vänta mellan höjdpunkterna.

Inledningen är en chock. Det glöder i ögonen när Ulf Lundell börjar med ”Är vi lyckliga nu?”, rusar över i ”Ute på vägen igen” som inte hinner tystna innan han bränner av ”De fyras gäng”. Efter bara en halvtimme framför han en avskalad, oerhörd version av mästerstycket ”Bente”, som mot slutet exploderar i en kakofoni av ljud.

Men så händer något. När det inledande adrenalinet runnit av såväl publiken som Ulf Lundell börjar konserten gå på tomgång. Då känns det som att han är fast besluten att framföra varenda samhällskritisk stavelse från den nya skivan.

Ingen lär ha haft något att invända på utförandet eller patoset. Både Ulf Lundell och bandet är laddade till tänderna och de 110 procent hela tiden. Problemet är att bara att många av låtarna inte håller måttet.

Ulf Lundell har skrivit några av den svenska musikhistoriens allra bästa låtar. Att då behöva sitta igenom en svit bestående av brölliga gnällrockare som Gordon Gecco, ”Schabbelbabbel” och ”Rent förbannat” är rent ut sagt tråkigt. Jag tolkar publikens pliktskyldiga applåder efteråt som att jag inte var ensam om den uppfattningen.

Det är inte förrän precis mot slutet som han plötsligt bestämmer sig för att slänga den politiska programförklaringen genom fönstret och bjuder in de 800 personerna i publiken till fest.

Och vilken fest sen.

Det behövs inte mer än några sekunder av ”Förlorad värld” innan hela konserthuset står på benen. Och därefter finns det ingen som ser någon anledning att sätta sig igen. Vi förenas i ett rusigt euforiskt gung till ”Snön faller”, ”Chans” och en alldeles makalös ”Kär och Galen”.

Då är Ulf Lundell precis så makalös som vi alla vet att han kan vara. Och då kan vi förlåta honom för att han låter det gå så länge mellan stunderna då han visar det.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons