Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre jubilarer på konserthuset

/

Annons

Tillsammans firar de 180 år, Gävle Symfoniorkester (100 år i år), Thomas Di Leva (30 år som artist) och Forsbacka kammarkör (50 år). Idel jubilarer på scen denna kväll, alltså.

Tomas Di Leva med symfoniorkester utgör en för mig hittills okänd ände av Di Leva-skalan.

I andra änden finns en oförglömlig konsert med Di Leva ensam med akustisk gitarr på Lättings på 90-talet. Däremellan minns jag hans låtar som inte helt lyckat discomedley på en Cityfest.

Inte utan att jag undrar vad som månde bliva nu. Det är nästan utsålt och scenen vackert belyst i blått och rosa med Vintergatan projicerad i fonden. Orkester öppnar dramatiskt med filmmusik och Di Leva kommer in i sin vita kaftan. Dirigenten Hans Ek har arrat första låten, Regnbågsdiamant och vilken röst han har, Di Leva, storslaget vibrerande som en Bowie på Gävlemål. Han välkomnar oss till denna underbar stund på jorden, alla stunder är förresten underbara, om vi bara kommer ihåg att andas och inte ger upp. Ge aldrig upp blir följdriktigt nästa låt och projektioner av blommor snurrar runt och Di Leva fyller texten med sin röst, form och innehåll blir ett och det är härligt att lyssna.

Han är glad och avspänd, lockar publiken till fniss och skratt. När han pratar om Palmemordet blir rösten lite skör men låten han skrev då, Vem ska jag tro på? blir dock alldeles för musikalpompös, mindre lyckat.

Mycket lyckat är däremot Roland Lindgrens oboespel i Min oboe från filmen The Mission.

När poplåtar ska framföras av orkester är arrangemangen viktiga, mest lyckade är Hans Hjorteks. De får orkestern att lyfta Di Levas sång, som i Hoppets Röst och Vad är frihet.

Efter paus får vi höra minimalisten John Adams Tromba Lontana, där trumpetstämmor uppifrån läktaren rör sig över en drivande klangväv, snyggt. Di Leva fortsätter sitt uppmuntrande och snälla mellansnack, bläddrar i pappren på notstället, fumlar med låtordningen, dricker mycket vatten ur glas och flaskor och skrattar ännu mer.

I Miraklet, en tydlig rip off på Niel Youngs Helpless, uppstår en rent magisk stämning och publiken sjunger andlöst med i refrängen.

Lite barockmusik blir det också, Bach och Vivaldi. Medan orkestern spelar Vivaldi kommer kvällens märkligaste inslag, en röst börjar tala på engelska uppifrån taket, är det Gud?

Nej, men en inspelning av den indiske vishetsläraren Krishnamurti. Vad han säger? Ingen aning, orkestern överröstar.

Vi har bara varandra blir Di Levas sista egna låt och den är en av hans allra bästa.

Extranummer blir ABBA:s The winner takes it all. Till min besvikelse, jag hade gärna hört de gamla hitarna Själens krigare och Dansa din djävul istället.

Inget fel med andlighet och kärleksbudskap, men lite av rebellen Di Leva hade suttit fint det med, som omväxling. Stående ovationer från en nöjd publik sätter punkt för kvällen.

Camilla Dal

Annons
Annons
Annons