Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musiken till min värsta mardröm

/

Priset Konserthuset får betala för greppet att locka nya målgrupper denna afton är att vissa besökare tar in öl i salongen, springer ut på toa mitt under pågående föreställning, ropar och klappar vid fel tillfälle. Men det är petitesser i sammanhanget då denna unika tilldragelse ska avtäckas.

Annons

Classic Metal Crunch Det ser lite trångt ut då Faustus inleder på vänster flank från publikens ögon. När elektrifierat mangel möter orkestral skönhet kommer jag på mig själv med att le brett, för att upplevelsen är så olik allt jag sett på en scen innan.

Nästföljande Apocalypse Orchestra gifter sig betydligt bättre med symfonikerna. Deras långsamma doom känns som skriven för orkester. Framför allt är det när Mikael Lindströms vevliras folkmusiktoner förstärks av stråkarna – som sinnena tas till en högre nivå. I huvudet målas bilder av en mystisk hälsingsk skog med ett skogsrå upp.

Under stora delar av Sorcerys snabba tvåtaktspartier håller orkestern tyst. Så blir punchen desto större när efterföljande dubbeltrampsmatta kommer. På den orkestrala sidan har Sorcery fått det mest ondskefulla arret i kväll - som en renodlad skräckfilm.

Entombed är enda band som sitter integrerat i orkestern. Flera gånger glömmer jag bort att medlemmarna är närvarande, men så hörs en ylande gitarr bränna av ett solo. Under vissa stycken håller Entombed tyst och sången har strukits i en del av de totalt nio albumspåren från Clandestine. På ett sätt hade nog en del i publiken velat ha mer Entombed. Å andra sidan är det skönt att få omvända perspektivet då det nu är Gävle symfoniorkester som gästas av ett band.

Orvar Säfström uppträder som en del i kollektivet med sitt välartikulerade growl, snarare än tar över showen. Forsbacka kammarkör kommer också till sin fulla rätt och får bland annat göra några hjärtskärande skrin.

Ibland hörs det att stråkarna gör en imitation av ett patenterat nedstämt Entombed-riff, ibland är det som att höra ett nyskrivet soundtrack till en mycket påkostad Hollywood-äventyrsfilm. En film som skulle kunna ha namnet Musiken till min värsta mardröm – och då menar jag på ett bra sätt. 

Annons
Annons
Annons