Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jag blir stor så ska jag inte...

Vad ska man bli när man blir stor? En fråga som ställts till höger och vänster av alla till alla. Det enda definitiva svaret är antagligen större men även om det är definitivt är det ett rätt långrandigt svar.

Annons

När jag var yngre hade jag vilda fantasier om vad jag skulle växa upp och bli, det var allt ifrån kock och flygvärdinna till professionell demonstrant och Einsteins största utmanare. Dock bleknade alla de direkta yrkesambitionerna några nyanser med ålderns gång och vid något tillfälle hamnar man förmodligen där jag är just nu – ung vuxen i en position där jag kan göra exakt och precis vad jag vill med mitt liv men ändå är lika aningslös som Helen Keller i ett skottfält.

För något år sedan skrev jag en krönika för GD om utbildning. Det ska in i kontexten att just då satt jag i full panik inför livet i det stora hela och var helt kräkfärdig i min kris, jag visste varken vad jag gjorde eller vad jag ville göra. Lösningen på svackan var för mig utbildning och det är väl rätt vettigt. Kunskap och erfarenhet gör susen liksom. Problemet kom att bli att utbudet var alldeles för oöverskådligt då jag var öppen för precis vilken utbildning som helst och det slutade med att jag flyttade ifrån Sverige istället för att samla på mig andra erfarenheter tills vidare. Nu börjar dock suget för kunskap och regelbundna dagar åter att komma, och då återupptas projektet med att välja rätt.

För någon vecka sedan tog SVT upp i en ”Rapport”-sändning att allt fler ungdomar väljer fel utbildning på grund av för lite information i rätt tid. Jag kan tänka mig att alla syokonsulenter Sverige omkring måste hetsa som Grodan Kermit på amfetamin för att hinna pussla ihop utbildningar i en rasande fart till alla kids så fort våren nalkas. Det måste finnas en effektivare lösning än att konsulenterna sitter med skinnflådda händer och rykande skalpar i slutet av juni varje år?

När möjligheterna för oss lyckligt lottade svenskar är oöverskådliga kan vi alla med osäkerhet inför framtid och utbildning själv börja spåna på vad som skulle kunna passa. Det gör vi bäst genom att först fastställa vad vi är helt värdelösa på och absolut opassande för.

Själv har jag i skrivande stund tre yrken jag vet att jag ska hålla mig långt borta ifrån. Det första är djuphavssvetsare. Med en helt horribel rädsla för vatten och med en precision och koncentration som ett dagisbarn kan jag riskera att vara ansvarig för ödesdigra situationer. Med det konstaterat kan jag då även passa på att hålla mig borta från, låt säga, läkaryrken överlag och marinbiologi i synnerhet.

Det andra är UFC-kommentator. Då våld och blod är något jag tar hemskt illa vid mig av, även om det räknas till en sport, samt att jag mer kan liknas som stum än rapp i käften skulle ett jobb som kommentator av detta slag enbart innebära ömklig sympati i högtalarna samt stora utbuanden. Då kan jag alltså även låta bli auktionsledare, boxare och ambulanspersonal.

Det tredje skulle kunna vara pressansvarig för Polisen. Då jag ofta har väldigt svårt för att vara objektiv samt att hålla på information som alla förtjänar att veta skulle Sverige inte ha haft en enda löst utredning sedan jag klivit på posten. Därmed är även domare, psykolog och politiker överlag helt uteslutet.

Utifrån detta kan jag börja gräva mig fram till vad som egentligen passar mig i utbudsdjungeln och skaffa mig lite kunskap och erfarenhet inom områden där jag gör bra ifrån mig. Kan inte Belinda Olsson knipa käft ska hon inte jobba för SVT Debatt till exempel. Tänk om, tänk rätt.

Jag vet i alla fall vad jag inte ska bli när jag blir stor.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons