Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Panikartad ­förändring som förnöjer

Annons

Livet kan inte bara rulla på som en konstant ström. Det är min uppfattning. Hur vi än anstränger oss för att hålla livet jämnt och utan vägbulor kommer ändå alltid någon kraft eller person att inverka och vips, så tar allting en helt annan vändning. Jag vill gärna tro att förändring förnöjer – även om det är riktigt jävliga grejer som kommer i vägen eller fantastiskt bra sådana – hur vi tacklar situationerna är inte heller så viktigt, poängen är att vi alltid kommer utvecklas som människor just tack vare vägbulor, nedförsbackar eller jobbiga vägarbetare. Ni förstår förhoppningsvis mitt svammel?

I skrivande stund är jag mitt inne i ett kaos. Förändring är på gång utan dess like. Nej, jag ska inte könsopereras, det hade dock varit något drastiskt. Däremot hände det som så att jag och mina vänner som jag delar lägenhet med nyligen, eller närmare bestämt för två veckor sedan, fick veta att vi skulle bli hemlösa. Japp. Hemlösa. Så oglamouröst och oförberett som det kan bli. Att paniken börjar leva rövare i kroppen i en sådan situation är en underdrift, och med mindre än två veckor på oss att hitta ett passande boende har all vaken tid numera gått till att skriva töntiga mejl till lägenhetsägare om hur ordentliga jäntor vi är och samtidigt försöka planera städningen av den lägenhet vi bombarderat med våra liv de senaste månaderna. Bara att städa bort alla Illustrerad Vetenskap-tidningar som ligger och skräpar beräknar jag bör ta uppåt tre timmar. Kontroll- och tidsbrist präglar liksom hela situationen. Det är även en rätt komplicerad problematik som gör sig påmind och när matematiken inte alls går ihop återstår det bara att göra det bästa av skiten man står i. För det ska jag tala om, det är jobbigt att flytta.

För det första ska det packas, och när kvantiteten av saker man äger är på snudd oöverskådlig har man ett stort problem att brottas med när det är dags för flytt.

Jag kan fortfarande inte förstå hur en människa kan hamstra så mycket SKRÄP? Ska dessa gamla biobiljetter hjälpa mig i framtiden? Nej. Är en trött Norge-flagga sedan VM något viktigt att ha i sitt boende? Nej. Men den här gamla IKEA-påsen med kläder jag inte använt på ett år, den måste jag väl ha med mig? NEJ. Jag önskar jag var born and raised minimalist.

För det andra ska det städas, och när vinfläckarna på golvet egentligen bara döljer andra vinfläckar lessnar man rätt snabbt. En oändlighet av moppar, ostabila hinkar och rengöringsmedel starkt nog att slå ut en liten indisk by. För det tredje ska det ju flyttas. Ett problem större än det andra, speciellt om man då inte har någonstans att flytta till.

Men paniken höll mig bara som fånge i någon enstaka dag. Sedan såg jag bara möjligheter. Förändring är ju trots allt schysst, utvecklingen som följer är ännu bättre. Så mitt i kaoset slog jag ett slag för mig själv, fick båda tummarna ur röven och bytte arbete. Kan verka som den sämsta tajmingen genom tiderna med tanke på att jag har så många punkter att beta av med flytten, men vad fan. Livet är inte en nyasfalterad vågrät väg utan gupp, och med nyfikenheten i behåll är jag bara exalterad av allt nytt jag kommer att få se.

Så med en ny arbetsoutfit och med resväskor och moppar i högsta hugg går jag mot någonting nytt och fräscht.

Förändring förnöjer. Gärna en panikartad sådan.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons