Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vila i frid Hultan

Annons

Vem hade kunnat ana att 2010 var året som Sveriges heligaste och mest traditionsenliga festival skulle lägga ner? Inte jag i alla fall. Jag menar, Hultsfredsfestivalen (som nu skulle firat 25-årsjubileum) har genom åren varit lika förväntade och logiskt förekommande som duggregn under midsommarmiddagen och Anna Books nya dietfasoner. Alla som har lätt för att utveckla panikångest inför brutna traditioner lär gnaga händerna av sig i ren frustration vid det här laget, det är ju liksom meningen att den ska finnas där för Sverige. Och nu är den raderad ur kalendern med ett stort, mörkt hål som efterträdare.

När Hultsfredsfestivalen körde igång för första gången 1986 var jag än så länge bara ett framtidsförgörande tankeobjekt för mina föräldrar. Inte ens påtänkt med kärlek med andra ord. Det var flera år senare, närmare bestämt 2006, som jag pallrade mig ner till djupaste Småland för första gången med gummistövlarna, tältet och tuben med mjukost i famnen. För mig var då Hultsfred som en främmande värld med lergropar och mina favoritband som främsta attribut – och jag blev kär direkt.

Sedan dess har jag planerat alla somrar med Hultsfredsfestivalen som mittpunkt, även om jag sedan första gången kommit iväg ynka två gånger av fyra. Men det har varit magi, även om jag senaste gången kände mig sisådär 250 år äldre än alla andra och skadeglada Moder Natur (den jäveln) tyckte att det var hysteriskt roligt att dränka alla festivalbesökare i spöregn. Men så kan det vara, och hur mycket än vädret, Gud eller bajsmannen vill jävlas är ju festivaldagarna en kaosartad om än efterlängtad vilostund på året för väldigt många.

När jag fick reda på att Hultan slängt in handduken befann jag mig i ett kokhett tält på Peace & Love-festivalen i Borlänge. Jag trodde jag hallucinerade av värmen och vätskebristen tills jag klev ut och till min förvåning såg att människor vällde över staketen in till campingområdet likt en strategiskt planerad blixtinvasion av hemlösa ungdomar. Det var då jag inte längre trodde jag hallucinerade utan blev snarare övertygad om att någon spetsat min morgongrogg med LSD. Såklart var det inte så, det visade ju sig att folk som egentligen skulle till Hultsfred i ren desperation tagit sitt pick och pack för att mot alla odds få uppleva åtminstone en festival sommaren 2010. Jag tyckte synd om dem. På riktigt.

Allt som Hultsfred gett mig lär jag aldrig glömma. Det var där jag för första gången jag såg min stora idol Regina Spektor, det var där jag lärde mig uppskatta riktigt kall öl och det var där jag upplevde majoriteten av mina topp 10 bästa konserter. Hultsfred dödade alla framtida pedantiska inslag för aldrig har väl lite smuts är bra för hälsan klaffat så bra med omständigheterna. Hultsfred gav mig kontakter Europa över. Bland mycket annat bör också tilläggas.

Med det i tanke och med min slitna Hultsfred 2007 – I was there-T-shirt tänker jag slå upp ett rangligt tält i valfri lerpöl och vissla igenom de bästa spelningarna genom mina få år på Hultsfred för att hedra minnet.

Ni är välkomna. Ta med er en tub mjukost bara.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

Annons
Annons
Annons