Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Winner vs Loser

Annons

Det finns mycket i vår fina värld som jag inte är tillfredsställd med, mycket som jag gillar att klaga på. Jag finner någon form av lättnad när jag får lufta mina skeptiska tankar om saker och ting, spelar ingen roll om alla eller ingen håller med mig. Så länge det kommer ut liksom, då är jag nöjd. Ni som läst mina tidigare krönikor vet hur mycket skit jag kastar på allt ifrån högtider med materialistiska uppmaningar och helyllesvenska tillställningar till idéspånarna på Kanal 5 och alldeles för hurtiga människor. Med all rätt dock.

Tanken har aldrig slagit mig att jag ska sluta hitta saker som gör mig less och frustrerad, för sanningen är den att i mitt universum råder det ändå balans. Jag tycker att det finns lika mycket bra saker, personer och händelser omkring mig som det finns dåliga. Grejen är bara att jag inte tycker att det är lika kul att snacka och spekulera kring allt som är bra. Det positiva är konstant positivt, medan det negativa ändå kan glimma till med en komisk vinkel på situationen. Sådant gillar jag. Ett väldigt bra exempel på vad jag försöker förklara är när man springer ihop med en riktig loser.

Jag tror vi alla känner till dem. Tvättäkta losers. De som alltid ska hävda sig, alltid är störst, bäst och vackrast – fast de i den rena sanningen egentligen inte är något av det. Allt de har är stora ord och en pissig attityd som de tror ska höja dem till skyn. Det finns tre sätt att hantera människor som dessa. Ett alternativt är att ignorera dem. Ett annat alternativ är att sätta dem på plats. Det roligaste, men samtidigt det förmodligen sämsta alternativet, är att spela med i deras höga tankar om sig själva.

Så sent som förra helgen jag mötte den antagligen största losern någonsin. Han sitter i baren, ensam, dricker öl. Han får syn på mig där jag står och balanserar drinkglas på en bricka och vinkar dit mig. Först vill han ha hjälp att få tag i sin vän som är en riktig jet-setare och har svinmycket pengar, han ska ha fest på en lyxig båt och killen måste få tag på honom. Hjälper jag honom kanske jag kan få följa med. Alltså; jag KANSKE kan få följa med om jag hjälper honom. Den här festen måste vara lika exklusivt och eftertraktat som Elton John med diamanter i alla kroppsöppningar (hör ironin dåna). Jag önskade honom lycka till med sin vän och alla festligheter och återgick med glädje till mitt. Som tack för att jag förvarar hans jacka bakom baren ger han mig senare det spektakulära erbjudandet att spela in en låt med mina tjejkompisar i hans studio. Han är tydligen musikproducent. Nja. En kort stund senare, då han fortfarande inte fått en imponerad reaktion av mig, påpekar han att ett glas gått i kras längst bort i lokalen. ”Jag har bra hörsel förstår du, jag jobbar ju trots allt som musikproducent. Ni borde städa upp det”. Mitt svar blev en lång tystnad.

Sist men inte minst ska han tacka för sig och gå, inleder en mening i stil med ”Jag kan tyvärr inte stanna så mycket längre för att...” varpå jag, i min svaga stund, fullständigt tappar allt förstånd och triumferat avbryter med att hålla mig för ansiktet och skrika ut ”för att du är en sjukt viktig musikproducent?!”

Jag är så respektlös ibland. Men den rödlila tonen i hans ansikte i tillägg till hans ansiktsuttryck var absolut värt det. Losers är kanske inte så tokiga ändå. De må vara pain in the ass, men finner man humorn i det ger det ju något av en underhållning. Den komiska vinkeln vinner, de förlorar.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons