Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det väl evolution på gång

/
  • Foto: LASSE WIGERT Här är professorn som började med fågelskådning i Gävle och som nu vet hur lite det är som skiljer oss från schimpanserna, att 77 ston ligger bakom alla hästraser och att häggmisteln i hans trädgård är en högre stående art än han själv.

MONK MÖTERHans Ellegren har ett unikt perspektiv på tillvaron. Han är professor och genforskare och har i sitt arbete fått insikt i livets stora gåtor, evolutionen, hur allt levande har utvecklats.

Annons
Hans akademiska karriär har gått spikrakt, från doktorsavhandling på Lantbruksuniversitetet till professor vid blott 36 års ålder när han blev chef för en avdelning vid Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet, med runt 40 forskare anställda.

Hans är Gävlegrabb och han talar med värme om sin uppväxt här, om livet i Vasaskolan där hans intresse för forskning väcktes, bland annat i Naturvetenskapliga föreningens kamratskap men också genom att han fick hjälpa till och sköta skolans fågelmuseum och göra utställningar om kemiska processer i skolans korridorer.
Minst lika betydelsefullt var hans engagemang i fågelklubben där de äldre medlemmarna, Kjell Wallin, Lasse Strindberg och Per Aspenberg tog med den unge Hans på utflykter och stimulerade honom till små undersökningar. Han fick även skriva i föreningens tidskrift och redogöra för sina iakttagelser.

Hans namn dyker ofta upp i massmedia, i samband med nya vetenskapliga rön, till exempel i en artikel i Aftonbladet som handlade om våra hästars ursprung, i Dagens Nyheter om genetiska analyser av järvar och i SVT:s morgonsoffa där han berättade om likheter mellan människans och chimpansens arvsmassa.
Vi har träffats tidigare, för omkring elva år sedan när Hans fortfarande var forskare i Ultuna och den gången handlade intervjun främst om flyttfåglars spridning och om resultat av märkning av fåglar. Hans var en av dem som varje år märkte blåhakar på Avan i Gävle, en kartläggning som numera har världsrykte.

Jag mindes honom som en hängiven forskare, helt absorberad av sitt område. En lågmäld, försynt och vänlig person men med bestämda uppfattningar och ett pedagogiskt handlag.

Samma intryck får jag den här gången. Den snabba karriär har inte stigit honom åt huvudet. Han ger ett mycket ödmjukt intryck. Och beträffande karriären, han har inte bara sin professorstitel utan sitter även i styrelsen för den Teknisk-Naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet och han är invald i både Kungliga Vetenskapssocieteten och Kungliga Vetenskapssamhället. Han har också tjänst som forskare vid Kungliga vetenskapsakademin.

Hans forskningsområde är högintressant och de nya rönen kommer tätt. Genetiken är ju kärnan till allt. Det handlar om arvsmassans uppbyggnad. Att vi nu kan kartlägga människans arvsmassa, genomet, är en milstolpe som vi nog inte riktigt förstått innebörden av än, enligt Hans, som känner sig privilegierad över att få hålla på med den här forskningen just nu.

- Mitt yrke är lika med min hobby och jag jobbar med en stor grupp unga människor som är dynamiska och engagerade och det är väldigt stimulerande, säger han.

Genombrottet för genforskningen kom i början av 1980-talet men det är under de senaste åren som arbetet med kartläggningen tagit fart.

Vilken utveckling kan man tänka sig?
- Det finns många funderingar kring det. Man kan förstå hur olika människor fungerar. Benägenheten att utveckla sjukdomar har olika genetisk bakgrund. Det innebär att man kan vara bättre förberedd vid behandling, att man kan sätta in preventiv behandling tidigt. I dag får människor också oftast samma typ och mängd av läkemedel vid en viss sjukdom. Men olika individer svarar olika på mediciner på grund av olikheter i våra gener. Vi kommer att kunna skräddarsy läkemedel i framtiden. Det här är konkreta saker som får en praktisk konsekvens inom sjukvården.

Man kan även göra historiska kartläggningar?
- Ja, det är en enorm mängd grundvetenskapliga kunskaper som följer i de här spåren. Vi har fått möjlighet att analysera släktskap mellan individer och arter och börjar få kunskap om varför vi är människa och inte längre apa.
Det vi lär oss om evolutionen gör att vi kan se att det finns en naturvetenskaplig förklaring till livets ursprung. Vi kan gå tillbaka i tiden och förstå vad som hänt. Det finns de som tror att livet uppstod för 10 000 år sedan av Guds hand. Vi forskare har ett ansvar att försöka förklara hur vetenskapen ser på detta. Det finns en naturvetenskaplig förklaring.

Så Darwin hade rätt. Inte bibeln.
- Jag får vara aktsam här, för även om jag själv inte är troende respekterar jag dem som är det.
Jag har en naturvetenskaplig grundsyn. Vi vet att en liten bakterie och vi människor har samma ursprung, samma arvsmassa och hur den förändras genom tiden styr utvecklingen.

Hur skedde övergången från apa till människa?
- Det börjar vi nu förstå. Forskarna har just börjat hitta enskilda gener som skiljer sig hos människa och apa. Till 99 procent är vår arvsmassa identisk med schimpansens. Vi har tre miljarder byggstenar och om man ser dem som bokstäver är 99 av 100 lika hos schimpanser och människor. Man har till exempel nyligen upptäckt en gen som påverkar vår förmåga att prata. Den genen har ett annat utseende hos apor. Det är en förändring i människans utveckling som gjort att vi har kunnat utveckla talet. Utvecklingslinjen särade på sig för omkring fem miljoner år sedan. Då gick schimpanslinjen åt ett håll och människolinjen åt ett annat. Arten människa är 200 000 år gammal, men det har funnits många olika arter innan dess.

Berätta om forskningen vid din institution!
- Jag leder tre grupper. En jobbar med kartläggning av arvsmassan. Det är grundforskning om förändringar, om vad som händer och hur mutationer uppstår. Största delen av verksamheten handlar om det.
En andra grupp studerar rovdjurens genetik, framför allt varg och deras utveckling.
En tredje grupp studerar husdjurens domesticering och där kommer forskningen om hästar in. Vi fortsätter att studera för att se på vilket sätt alla hästar är besläktade med varann.

Hur kan man veta att det är 77 ston som ligger bakom alla hästraser?
- Vi kan inte säga att det är exakt 77 ston men man har hittat minst 77 ston.
Det första vi såg när vi studerade hästar var att de var genetiskt väldigt olika. Förklaringen bör vara att de kommer från olika håll. Tänk dig tanken att någon skulle domesticera människan och göra oss till husdjur. Om man bara tar människor från Sverige för några hundra år sedan, då vi var mer enhetliga än i dag, hade vi blivit genetiskt ganska lika.
Om man hade börjat tämja hästar på ett ställe hade dagens hästar också varit ganska lika. Men så är inte fallet och då kan vi dra slutsatsen att man började tämja hästar på olika platser på jorden ungefär samtidigt. Det var idén och kunskapen som fick spridning, inte de tämjda djuren.
Det som är spännande med hästen är att det är liten variation i y-kromosomen, den manliga könskromosomen. Det betyder att man har använt färre hingstar i avelsarbetet än ston. Det låter inte konstigt för oss men att de tidiga människorna för 8 000 år sedan förstod så mycket om genetik är överraskande.

Du har kunnat konstatera att utveckling sker genom manliga könskromosomer. Förklara!
- När vi studerar hur arvsmassan förändras ser vi att de flesta förändringarna uppstår via män. Det gäller både människor och andra djur och fåglar. Förklaringen är att vi män bildar så många fler könsceller och det sker en kontinuerlig nybildning. Äggcellerna däremot bildas i embryot och är färdiga innan kvinnan är född. De ligger vilande till puberteten. Hos män däremot sker det många förändringar när förstadier till spermier börjar dela sig. Det leder till många gånger fler mutationer hos män än kvinnor.

Så det är männen som fört utvecklingen framåt?
- Det beror på om man anser att det är en fördel med förändring. Det är ett stort forskningsfält i sig. Egentligen är det bästa att vara identisk med sina föräldrar. Tänk dig en igelkott till exempel. Ett igelkottsbarn som är lika sina föräldrar blir själv en duglig igelkott. En röd igelkottsunge vore katastrof, för den skulle bli sedd av sparvhöken och uppäten. Största garantin för att avkomman ska bli lika är genom asexuell förökning, alltså att man inte parar sig utan kopierar sig.

Varför gör vi inte det?
- Det här är en av de stora gåtorna inom biologin, nämligen varför inte alla individer förökar sig med jungfrufödsel. Man talar om den tvåfaldiga kostnaden för sex. Om du som kvinna kunde kopiera dig själv och om du får två barn, då har du spridit dina gener i dubbel uppsättning, i två kopior. Nu kommer halva mängden gener från din man och du har fått offra hälften till någon annan.
Förklaringen skulle kunna vara att det måste ske utveckling och förändring. Vi kan inte existera i all oändlighet om världen förändras, till exempel om ozonlagret är borta eller det kommer nya hiv-virus som slår ut oss. Därför vore det bra om det fanns en beredskap. Men problemet med detta tankesätt är: för vems bästa är det? I det korta perspektivet vore det bäst om dina barn var identiska med dig. I det långa perspektivet är det bra om man har möjlighet att anpassa sig till nya omständigheter. Kanske bara röda igelkottar skulle kunna överleva i framtiden om man måste ha röd hudfärg för att inte få melanom. Men eftersom röda igelkottar sannolikt kommer att bli uppätna "på vägen" så finns inget överlevnadsvärde i att gå och bära på en sorts beredskap.
Anledningen till att det sker förändringar är nog istället att vi inte kan undvika att det blir fel ibland när tre miljarder byggstenar ska kopieras i alla celler i kroppen. Det går inte att göra till 100 procents säkerhet. Den mänskliga faktorn finns även i biokemin.

Ibland leder de här förändringarna till sjukdomar som cancer ibland till utveckling?
- Den allra största andelen leder till egenskaper som inte är fördelaktiga. Det har gått fem miljarder år från det livet uppstod och evolutionen har haft den här tiden på sig att slipa arvsmassan så att den blir lämplig för oss just nu. Förändringar har uppstått och har testats mot det naturliga urvalet.

Det här kanske är en vansinnig tanke, men kan man tänka sig att människor utvecklas och blir något annat, högre stående?
- Vi kommer att utvecklas till något annat, det är säkert. Ingen art består. Men högre stående är ord som jag inte använder. Jag tycker det är ett primitivt sätt att se på det. På vilket sätt är vi högre stående än något annat? Evolutionen har ingen riktning och inget mål. Det finns ingen strävan till mer högre stående, eller mer avancerat sett ur ett mänskligt perspektiv. Evolutionen tar den riktning som är mest gynnsam för att överleva i just den speciella betingelse som gäller nu.
Den här häggmisteln i min trädgård är mycket bättre än jag på att leva här. Den är inte beroende av att behöva gå och köpa mjölk eller göra saker. Alltså är den mer högre stående än jag för att klara just uppgiften att leva här.

Men den kan inte utföra den forskning som du gör!
- Nej, men den kan utföra fotosyntes. Det kan inte jag. Man kan inte säga att meningen med livet är att bli ännu mer högre stående. Vi definierar högre stående utifrån våra kriterier och vi tycker att intelligens är ett tecken på högre stående. Men det är inte säkert att det är intelligens som gäller i framtiden. Det är kanske bättre med andra egenskaper för att överleva, om man ska vara det som kommer efter människan. Vi kan vara helt säkra på att det är inte Homo sapiens, alltså människa, som kommer att leva för alltid. Inga arter existerar för alltid. Det sker alltid förändringar.

Så vad är meningen med livet för dig?
- Det är att få hålla på med sånt som är roligt och att få vara tillsammans med mina nära. Jag har kanske en naiv bild av det men jag tycker det är jätteroligt att hålla på med forskning, att arbeta ihop med människor som har samma intresse. Jag känner ett enormt engagemang för det. Så, vad bra att jag får göra det! Och vad bra att jag har en fru och barn som jag tycker om! Jag behöver inte så mycket mer.

Inom biologin finns det forskare som ger sitt liv för att bevara arter. Är det meningsfullt?
- Inte alltid. Det här är en svår problematik. Man kan säga att vi har ansvar för att inte utrota arter men det ansvaret är mest moraliskt, tycker jag. Det finns många rovdjur som ätit upp alla sina bytesdjur. Det är inte konstigt att vår livsstil till slut kräver att vissa andra försvinner. Vi behöver inte vara bättre än andra rovdjur men vi har ett moraliskt ansvar gentemot kommande generationer. Det som är utrotat går aldrig att återskapa. Jag tycker att man ska bevara den biologiska mångfalden.

Din forskning har kartlagt att vår vargstam ursprungligen kommer från två vargar.
Sen har ytterligare två kommit in.

- Det stämmer. Den fjärde är en varg i norra Sverige just nu och den har ännu inte fått några valpar.

Du har också forskat om mutationer hos svalor i Tjernobylområdet, efter nedfallet.
- Ja, det var ett bra tag sedan.

Finns det risk för mutationer i Gävleområdet?
- Vi har inte gått vidare med den forskningen men det är inga jättestora risker i våra trakter. Man kommer inte att kunna spåra mutationer hos barn som föddes i Gävle, det är jag ganska säker på. Exponeringen var en helt annan här än några kilometer från reaktorn.

Det finns många laddade frågor inom ditt område, som genmanipulation och kloning.
Vilka tankar har du om det?

- Vi jobbar inte med den typen av projekt. Vi är evolutionsforskare och studerar hur det går till på naturligt sätt men vi får kunskap och använder samma tekniker som genmanipulatörer. Vi förstår vad de gör.
Att förändra i människans arvsmassa upplever jag själv som stötande och något som jag inte tycker att man ska göra. Inte heller kloning.
Men nu uppkommer problemet. Om man har teknisk kompetens och kunskap att göra just det, på vilket sätt stoppar man eller undviker man det? Man kan jämföra med tidigare i historien, på 30-talet när man fick kunskap om att utvinna atomenergi, energi som även kunde användas till atombomber.
Jag är emot att man stoppar forskning. Den måste få vara fri och det går aldrig att förutsäga vilka kunskaper vi kommer att behöva om hundra år.
Jag är medveten om att jag är motsägelsefull men om man kunde sätta stopp för tillämpningar som vi upplever är etiskt problematiska, så skulle det kanske kunna vara en lösning. Men se på exemplet med atomenergin. I krissituationen hade det inte hjälpt med några lagar mot atombomber och historien kan upprepa sig. Fast nästa gång handlar det kanske inte om bomber utan biologisk krigföring.

Genmanipulerad mat är också starkt värdeladdat.
- Där är jag mer positiv av följande orsak. All gröda är faktiskt manipulerad. Vetet, potatisen, tomater såg inte ut som nu i vilt tillstånd. Där har växtgenetiker, förädlare, valt ut sorter med mutationer som gjort dem attraktiva. Rödare, sötare och större tomater, potatis utan brunröta till exempel. Det här är också manipulation, men på ett naturligt sätt. I den meningen är genmodifierad gröda inte annorlunda. Istället för slumpmässiga förändringar gör man något aktivt. Jag är inte lika bekymrad för det som när det gäller människor. Men det finns en värdeladdning och genmodifierad majs säljer knappast. Men rationellt finns det inga problem med det.

Så det finns ingen grund för rädsla eller misstänksamhet?
- Nej, inte om det hanteras på rätt sätt. Det skulle kunna bli problem om till exempel korn, som är resistent mot något besprutningsmedel skulle sprida sig till vilt korn och korsa sig. Då kan nya egenskaper sprida sig på ett okontrollerat sätt. Men det är inga problem att äta det kornet.

Du jobbade ett par år som ringmärkare på Ottenby
fågelstation innan du började plugga.
Vilket intresse för fåglar har du idag?

- Inte så stort. Det är enbart i den forskning vi bedriver. Jag kollar bara som lekman. Tyvärr har jag ingen fritid, det är baksidorna med framgången att det blir mycket arbete. Min tid går till familjen och arbetet.

Vad gör din hustru?
- Hon är också forskare inom klinisk immunologi och försöker bota diabetes genom transplantation av insulinproducerande celler från bukspottkörteln.

När du började plugga fanns det inte så många
högskolor och universitet. Där har det skett
en explosion. Synpunkter?

- Ja, jag tycker det är fel att späda ut de begränsade medel som finns för forskning på alltför många högskolor och universitet. Sverige är ett litet land och vi har inte råd att hålla uppe ett stort antal universitet.

Har du några råd till högskolan i Gävle?
- Jag har ingen direkt insikt i hela verksamheten men min bedömning är att man får akta sig för att ta sig vatten över huvudet och ha ett alltför brett utbud av utbildningar. Det är bättre att satsa på ett mindre antal profilområden, för att tillfredsställa regionala eller till och med nationella behov. Man ska nog akta sig för att bli för stora. Det är bättre att vara liten och specialiserad. Många högskolor i dag har problem med vikande studentunderlag och tvingas avskeda lärare. Det är ingen bra situation.

Vad ska du bli när du blir stor?
- Den frågan ställer jag mig själv ibland, för jag känner att jag inte kommit dit än. Jag kommer nog att finnas kvar i universitetsvärlden. Jag passar inte att jobba inom näringslivet. Jag kommer nog att hamna i mer administrativa uppgifter vad det lider.

Skulle du kunna tänka dig att återvända till Gävle?
- Nej, jag skulle inte det.

KERSTIN MONK


Fem tankar om...

...Svensk sommar
Skärgården.
...Gävle
Min hemstad.
...Valet i höst
Har jag inte uppmärksammat så mycket.
...Hästar
Hästens genetik är vi intresserade av i min forskning och jag har också varit intresserad av trav tidigare.
...Eggegrund
Där har jag tillbringat många dagar i min ungdom. Ett annorlunda liv. Vi blev utkörda i fiskebåt en helg och hämtades en vecka senare och då hade förhoppningsvis maten räckt. Det fanns ingen telefon därute då. Ett annorlunda liv mot nu när man är online och tillgänglig hela tiden.


Foto: LASSE WIGERT Kerstin Monk möter Hans Ellegren.
Annons
Annons
Annons