Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Nu börjar ett nytt kapitel

+
Läs senare
/

Conny och antikvariatet, det är en romans som varit helt sann de senaste 15 åren. I källaren på Nygatan i Gävle har hans själ svävat över både böcker och människor.Han har sökt, och inte minst fått, det goda samtalet om allt det viktiga och väsentliga i tillvaron. Antikvariatet var hans dröm, ända sedan gymnasieåren hemma i Kristinehamn.

Nu har han brutit upp.
Den första september började han som chef för huvudbiblioteket i Gävle och när vi ses är han fortfarande ovan i sin nygamla roll som bibliotekarie. Han håller på att sätta sig in i verksamheten och jag undrar hur det går. Han som varit sin egen, fria man. Nu blir han byråkrat, administratör, chef...
Conny, obotlig optimist, säger att det nog kommer att gå bra. Men samtidigt ser han framför sig en gammal film, kanske var det Yngve Gamlin som gjorde den, om mannen som hette Älg och som måste skyddas under älgjakten genom att få stå i en hage i djurparken. Den situationen kan han känna släktskap med.
Och antikvariatets framtid, den är ännu osäker och olöst. Han vill helst att antikvariatet ska få vara kvar här i Gävle. Mardrömmen är om någon annan handlare köper upp lagret.
För närvarande rullar det på som vanligt, med en anställd person som håller ställningen i väntan på lösningen.

Varför tog du det här steget?
- Dels har jag slitit väldigt hårt i många år, dels på grund av förändringar inom antikvariatsbranschen. För att kunna bli framgångsrik måste man satsa mer på datorer och slå in alla böcker där. Det leder till att man till slut bara sitter framför datorn, slår in och tar emot beställningar.
Tjusningen för mig är de möten som uppstår mellan människor. Antikvariatet har blivit ett slags mänsklig mötesplats som så väl behövs i det här samhället. Och det är därför jag söker mig till biblioteket, som också är en viktig mötesplats, inte bara för att man där kan hitta kunskap och söka förströelse utan för att det är en plats för idéer, tankar, funderingar, det som är djupast inom oss. Och jag vill har fler sådana levande mötesplatser.

Hur känns det att komma tillbaka till biblioteksvärlden?
- Jag vet att det finns kompetent och bra personal här, det ska bli jätteroligt att få arbetskamrater och jag tror att vi tillsammans kan utveckla en fin verksamhet. Det känns stimulerande.
Det jag tycker är viktigt är att det blir en mötesplats. I London och New York till exempel är det fantastiskt mycket människor i de stora bok- och musikaffärerna som sitter och läser i lugn och ro, fram till tre på natten.
Det har skett så stora förändringar inom familjebildningen. Många är ensamstående eller trångbodda. Det finns särbos, mambos och allt möjligt. Jag ser framför mig, om ett antal år, ett samlat kulturhus med bibliotek, konsthall och arkiv som är öppet mycket mer än i dag, långt in på kvällen. Mötesplatser är viktiga för att undvika ensamheten som många människor botar med en vinare. Den kan också leda till psykiska problem. Mötesplatser kan vara konserthus, en teaterfoajé, idrottsplatser. Man kan ta en korv under fotbollsmatchen och börja snacka, inleda ett samtalet som rör andra frågor än själva matchen. Det lilla samtalets vikt tror jag mycket på.

Nu lämnar du antikvariatet. Vilka var de gyllene stunderna?
- Det är inte att sälja dyra böcker utan när samtal uppstår och den värme man möter. Många kunder har blivit djupa vänner. De mötena är det absolut viktigaste för mig. Det bästa med ett antikvariat är att man har lärt sig något varje dag.

Hur fann du kärleken till böckerna?
- Min far var industriarbetare men också bokombud för Folket i bild som också hade barnböcker, främst bilderböcker. Det var den första kontakten. Men mormor har också berättat att jag som treåring fick hälsa på hos en läkare som bodde i närheten. Jag pratade väldigt tidigt och det som imponerade på mig var att han hade så jättemycket fina böcker.
Jag fick följa med pappa på cykel hem till arbetskamrater när han sålde böcker och jag minns hur jag satt och lyssnade när de satt i köket, tog en kopp kaffe och pratade om böcker.

Du är arbetargrabb men fick gå i högre utbildning?
- Ja, och realskolan var avgiftsbelagd när jag började. Dessutom var man tvungen att köpa alla böcker själv. Det var inte lätt för en industriarbetare att klara av. Pappa hade tre olika jobb för att kunna försörja oss, så det var tufft. Men jag har aldrig levt i fattigdom. Däremot har jag sett hur dom har slitit.

Då var det ovanligt med barn från arbetarklassen i realskolor och gymnasier.
- Ja, visst upplevde man ett kulturellt handikapp. Jag glömmer aldrig en biologilärare som vi hade och som pratade högt i klassen om genetiska förutsättningar. Det fanns en tandläkarson som inte hade tillräckliga betyg för gymnasiet. Istället fick han gå ett år på Lundsberg innan han flyttades över. Hans familj var känd och etablerad och läraren sa, att han också måste ha begåvningen, vilket vi som hade arbetarbakgrund eller var från bondsläkt inte kunde ha. Det var ren rasbiologi.
En sådan lärare väckte en kolossal vrede och gjorde att jag blev uppmärksam på orättvisor.
Jag har också suttit och tittat i gamla skolkataloger och upptäckte att jag hamnade i samma klass som böndernas barn medan de högutbildade gick för sig. Det var en typ av segregation, fast man var inte uppmärksam på det. Jag har sett i backspegeln hur det var.

Var du politiskt intresserad?
- Jag var främst intresserad av rättvisefrågor och mina insikter väcktes främst av jazzmusiken som jag började lyssna på när jag var runt femton. Där började jag upptäcka rasmotsättningar, hur svarta musiker och även operasångare blev behandlade som skit i USA. Sen kom Vietnamkriget och då engagerade jag mig där.

Spelar du själv?
- Jag fick en tenorsax av min fru och jag ska spela innan jag fyller 60 år. Det är aldrig för sent med någonting. Men jag har också insett att musiker behöver lyssnare på alla nivåer, liksom författare behöver läsare. Jag spelade tuba i realskolan men ville egentligen spela kornett. Men den var upptagen. Jag minns hur jag cyklade med tuban och skämdes nog litet.

Kommer du ihåg vilka drömmar du hade som ung?
- Nej, det kommer jag inte riktigt ihåg. Men nog närde jag en dröm om att skaffa ett antikvariat, inspirerad av en gammal överliggare som hade antikvariat hemma i Kristinehamn. Jag drömde också om att få många barn, minst fyra. Varför vet jag inte, men jag tycker om barn.

Hur träffade du Margareta?
- På en folkhögskola i Vindeln där vi båda tentade upp betygen. Jag ville liksom Margareta studera på socialhögskolan, för jag ville jobba med människor och orättvisor. Margareta kom in men inte jag. Där träffades vi och sen dess har vi hållit ihop.

Hur kom ni till Gävle?
- Jag läste en fil. mag. i Umeå och gick sedan Bibliotekshögskolan i Borås. Vi bestämde oss för att söka till en litet större stad och här i Gävle fick jag en halvtidstjänst med att bygga upp arbetsplatsbibliotek.
Margareta hade inget jobb då. Vi har alltid lärt oss att leva på små saker. Vi har levt mycket genom att köpa begagnat, men det har gått. Vi har hankat oss fram. Vi har prioriterat att ha många barn och kunna jobba med det man vill. Och man blir inte fet på ett antikvariat. Men det har varit ett sätt att leva.

Ni har prioriterat det som är viktigt i livet.
- Ja, vi har försökt göra det och vi har kanske inte brytt oss lika mycket om prylar. Jag kör gamla organga telebilar. De är billiga och bra. För mig är ytan ingenting utan innehåll och funktion. Och det gör mig inget att gå i samma typ av kläder. Saker som man tycker om har man svårt att göra sig av med.

Du samlar på böcker och skivor?
- Ja, mitt skivbestånd är enormt, med vinyl och singlar. Men jag har krympt ner bokbeståndet.

Hinner du läsa själv?
- Under de här året har det mest blivit facklitteratur men även skönlitteratur. Jag har blivit mer kräsen med åren och griper mig inte en bok ger jag den inte chansen lika länge nu. Man måste hitta det personliga, det man vill läsa. Ens tid är begränsad. Det har blivit mycket reseskildringar, äldre historieböcker om Balkan till exempel. Problemet är bara att man blir så nyfiken på allt. Och folk tipsar om böcker så man blir lässugen. Det är härligt att låta sig luras av slumpen.

Din favoritbok?
- Oj, oj, oj. Det var svårt. Men det får bli Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Den tar upp allt, religion, kärlek, politik, historia.

Har du någon tro?
- Nej, jag tror på människan. Men jag är intresserad av religion, protestantism, katolicism, de tidiga religionerna som hade egendomsgemenskap. I gymnasiet blev jag intresserad av zenbuddism, genom att läsa Jack Kerouac och Allen Ginsberg. Man kan säga att jag är intresserad av religion utan att vara religiös.

På antikvariatet hade du din frihet och kunde göra som du ville. Nu blir du byråkrat!
- Visst finns en rädsla för att bli instängd. Men jag ser också möjligheter till något nytt och skapande. Jag har ingen prestige. Känner jag att det inte stämmer, att folk inte vill ha en, då får man låta bli. Men jag vill göra mitt bästa med andra som också vill göra sitt bästa. Och visst blir det helt andra spelregler när man ligger under både en nämnd och en förvaltningschef, och en chef till.
Jag hoppas att jag inte förändras, för det vill jag inte. Inte i mitt sätt och i mitt förhållande till andra människor.

Vilka drömmar har du för resten av livet?
- Jag skulle vilja ha tid för vänner, barn och barnbarn. Jag skulle vilja resa mer. Att kärleken ska bestå, till Margareta, barn och barnbarn, vänner. Jag vill också försöka hjälpa till i motsättningar mellan folk, försöka bidra till att världen blir bättre, att minska förutsättningar för aids-sjukdomar i Afrika, minska fördomar som finns överallt. Jag tror på samarbete över partigränser och blockgränser och andra typer av gränser. Man måste överbrygga motsättningar mellan den industriella världen och u-länder. Annars riskerar man katastrof på sikt. Klimatfrågorna är viktiga. Snart ligger en stor del av Asien under vatten. Inom tio år kommer vi att ha enorma problem.
Däremot har jag inte drömt om att bli chef och inte heller om att skaffa segelbåt. Men att vara frisk och kunna cykla, kanske i Danmark.
Det är viktigt att byta ibland och pröva något nytt och få nya perspektiv. Jag har förverkligat min dröm att starta och driva ett antikvariat. Jag har kämpat i 15 år men ångrar inte en enda sekund, trots att det har varit arbete hela tiden, även på helgerna. Det är kunderna som gjort det, inte jag. Alla dessa älskliga varelser, som jag tycker så mycket om. De har varit kära vänner liksom böckerna.
KERSTIN MONK
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons