Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu kommer boken om Ruts liv

Annons
Min eka / ligger i ro långt / bortom minlängtan."

Dessa rader av Kristina Lugn pryder Rut Berggrens skrivbord,i Rosenkammaren där hon förvarar sina dagböckeroch där väggarna pryds av fotografier av hennes näraoch kära.

- Min eka, den ligger i Gavleån. Inte här, sägerhon blickar ut över Hörneån, som flyter utanförhuset och jag spårar saknad i rösten.

Om Forsbacka, Gavleån, om hela sitt liv, om sorg ochglädje, har hon skrivit i sina dagböcker.

Det var på vippen att de blev aska, den dagen närRut bestämde sig för att bränna dagböckerna.Det var så mycket barnsligt prat, tyckte hon.

Men så började hon läsa de gamla böckernaoch insåg att här fanns något värdefullt,ett äkta dokument över en svunnen tid.

I dag är de handskrivna anteckningarna förvandladetill en bok, en riktig tegelsten på 1 162 sidor, utgivenav bokförlaget Atlas. Första recensionsdag är nui veckan, den 14 augusti.

- Jag är nog vår tids motsvarighet till Årstafrun,hon som skrev dagböcker om sitt liv på 1700-talet,om stort och smått, säger Rut när vi träffas.

Hon säger det rättframt och självklart. Hennessjälvförtroende är gott men hon är ocksåmån om att framhålla att hon aldrig har framhävtsig själv eller trott att hon skulle vara för mer ännågon annan.

Det är som det är, konstaterar hon.

Och minsann är Ruts levnadsöde både mycketvanligt och helt unikt.

Rut är flickan som föddes på bruket, som börjadesom hembiträde men blev med barn blott 18 år gammal.Som fått fyra egna barn och som nu lever i sitt tredje äktenskap.

Hon är också kvinnan som närmare 70 årgammal doktorerade på en avhandling om Kata Dalström.

Det gjorde hon med bara sex års folkskola i grunden.

Och nu kommer hon med sin fjärde bok. Den förstavar själva avhandlingen, "Kata Dalström. Brev till HjalmarBranting och Fredrik Ström", den andra en biografi överKata Dalström med titeln "Agitatorn Fru Kata", den tredjemed titeln "Den dolda rikedomen - ett bruk och dess historia".

Och nu dagboken "Erikas dagbok" där namnen på personernaär påhittade men där alla händelser ärsanna.

Det är av omsorg om sina anhöriga som hon hittatpå namn och hon är till och med tveksam till att berättanamnen på sina barn i den här intervjun.

De förekommer ju i boken. Hon vill inte utsättanågon för obehag.

Det var förresten hennes professor i Umeå, RonnyAmbjörnsson, som uppmanade henne att skriva om sitt egetliv.

Nu är det gjort.

Men riktigt som hon hoppats blev det inte.

Flera bokförlag refuserade boken. När Atlas, ettungt förlag, nappade, ville man satsa stort, med tvåböcker i fodral. Det skulle bli ett praktverk.

- Jag blev så glad att jag var helt euforisk.

Så blev det nu inte.

Det blev en bok, där de tio senaste åren i Rutsliv ströks. Boken slutar den 29 december l988.

Synd, tycker Rut, för i de senare partierna ger hon sigbland annat på sina kritiker.

Hon drar sig inte för att säga vad hon tycker, blandannat om recensenter som inte håller vad de lovat. Rut ären bestämd dam.

Hon säger till exempel att boken om Forsbacka borde gesut igen, av ett skolförlag. Den handlar om bergshanteringeni stort, men mest om Forsbacka och den är skriven påett lättfattligt sätt.

Vi sitter vid köksbordet och pratar.

Rut har gjort sig fin.

Håret är nyfriserat, naglarna filade och målade.

Runt halsen har hon ett smycke, den svenska flaggan i en kedja.Den framhåller hon gärna.

- Jag älskar Sverige och jag har fått smycket avmina dotter Monika. Jag har det alltid på mig, sägerhon.

Ruts man Algot sitter med och lyssnar och kommer gärnamed kommentarer. Jag känner att även han vill spelaen roll och jag frågar vad han tycker om att bli omskriveni boken. Han förekommer naturligtvis där och inte alltidi positiv dager.

- Han bryr sig inte om vad jag skriver, svarar Rut i hansställe och berättar vad han svarade när en journalistfrågade Algot om han inte tyckte att han gjort ett klipp,när han fick Rut.

- Det var Rut som gjorde ett klipp. Sa han.

Och Rut säger, när vi ska skiljas och jag undrarom hon inte längtar tillbaka till Forsbacka, att åreni det lilla brukssamhället i norr inte har varit såstimulerande.

Det var en god vän, som träffat Algot på enkurs i Finland, som sammanförde dem. De hade så mycketgemensamt, tyckte vännen. Bland annat ett brinnande intresseför litteratur och politik. Och så rökte de båda.

Då var Rut frånskild och hade hjälp av sinaföräldrar med att sköta barnen.

Äldsta grabben hade redan träffat en flicka ochblivit pappa. Andra grabben var bara dryga året yngre, bådamitt i tonåren, och de klarade sig själva, med morföräldrarnashjälp.

Men Rut ville inte vara till besvär mer.

Hon sökte plats som hushållerska och hamnade såhos Algot som var frånskild och hade hand om sina tvådöttrar.

Vid det tillfället hade Rut anställning påGefle Dagblads lokalredaktion i Sandviken.

Så här skriver hon i sin dagbok:

"Jag har inte 'sålt min själ', jag har bara fåttett jobb som ger oss en utkomst och ett jobb som är bättreän det på porslinsfabriken.

Jag ska försöka bli duktig och därmed ocksåfå högre lön. Nu har jag 400 kronor i månaden.Mitt jobb är att sköta expeditionen, annonserna, organiseraombuden och referera det som inte redaktören vill. (Han görinte mycket, men har 1 100 kronor i månadslön. Manskulle vara lokalredaktör!)"

När hon sa upp sig beklagade sig Bengt Lundblad. Dethade ju gått så bra.

Och han kommenterade att bara en kvinna skulle kunna sägaupp sig från ett så bra jobb, för att ta handom andras barn.

Den röda tråden i Rut Berggrens bok är kärleken.

Och hon har fortfarande männen i sitt liv med sig. Definns på fotografier.

Den stora kärleken, den stora passionen, var Sverker,som hon aldrig gifte sig med. En stilig karl.

Bröllopsfotot på Rut och Olle, hennes förstaman, finns också på plats.

Olle som både slarvade och bedrog henne men som ocksåvar snäll när det passade honom.

I dag är båda männen döda.

Men hon skildrar också samhällslivet.

- Det är sant, alltihop, säger hon.

Jag undrar varför hon inte gjorde politisk karriär.Hon var ju bland annat ordförande i den lokala kvinnoföreningenoch åkte på kurs till Brunnsvik, socialdemokraternasfolkhögskola.

- Jag var för bråkig, säger Rut.

Hon sa vad hon tyckte och hennes åsikter låg påvänsterkanten. Hon tillhörde aldrig kittet, de som höllihop, tyckte lika, höll med och nominerade varann.

Hon hade nog också kunnat bli journalist.

I hela sitt liv har hon skrivit och skickat bidrag till tidningarna,här i Gävle till både Arbetarbladet, Norrlands-Postenoch GD där hon skrev under signaturen Rut-Ann.

När hon flyttade till Hörnefors blev hon lokalredaktördär för Västerbottens Folkblad i åtta år.

- Ja, journalist hade jag kunnat bli, säger Rut idag.

Men i stället skötte hon barn och familj. Hon sydde,stickade, stoppade, lagade mat, städade. Gjorde alla en husmorssysslor. Hon var hemarbetare och stolt över det.

Jag ber henne beskriva sig själv.

- Jag är blåögd, tror att alla människorär goda och ärliga.

Och det har förstås lett till besvikelser.

Hon har varit optimistisk och har alltid gjort allt hon kunnat,utan att för den skull få uppskattning.

Vad är meningen med livet, undrar jag.

- Det finns ingen speciell, inget liv efter detta. Det handlarom att ta tillvara sin gåvor, att se livet som en vägsom man vandrar. Att göra sitt bästa, ända framtill slutmålet, döden.

Rut har alltid haft stor energi.

Och hon är nu i full färd med nästa projekt.Hon har nämligen inte bara skrivit dagbok. Hon har ocksåklippt ur tidningar och samlat i urklippsböcker.

Nu går hon igenom sitt omfattande material föratt skriva en summarisk nutidshistoria, 1900-talet, sett ur Rutseget perspektiv.

Där kommer nog både revolutionärer som CheGuevara och Fidel Castro och vårt kungapar att förekomma.

Vänsterkämpar hör nämligen till Ruts idoler.Och kungaparets öden följer hon gärna.

Och hon är fortfarande engagerad.

Attac-rörelsen skulle hon gärna gå med i.Om det nu inte var för att hon så ogärna åkertill Umeå numera.

Hon stannar helst hemma i huset, bland sina böcker ochminnen.
Annons
Annons
Annons