Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny tid, nya rum

/

Vi ses på Centralcaféet, en tidig morgon mellan två tåg. Gunilla är på väg från hemmet i Järvsö till Stockholm, för att hämta tre av de fem barnen som varit med pappa Peter på semester i Spanien.

Annons
Centralcaféet väcker minnen hos Gunilla. Här brukade hon häcka när hon som ung journalist kom till Gävle och arbetade som reporter på Gefle Dagblad för att sedan bli kulturredaktör på konkurrenten, Arbetarbladet.
I själva huset, Centralpalatset, bodde hon också med Peter Oskarson innan de lämnade staden och flyttade till Järvsö, till Helsingegården som är ett teatergymnasium och ett centrum för kultur i Hälsingland. Men framför allt är det Gunillas hem. Ett hus som hon beskriver som en organism som ständigt rör sig. Där finnas många människor, kompisar som kommer och bor, arbetskamrater som vill något, små barn och stora. Dörren öppnas hela tiden.
- När jag går upp till övervåningen är det alltid något som är förändrat. Ingen, och alla, har kontrollen.
I Gunillas liv finns både många barn och djur, höns och får som kanske kommer att få sällskap av getter i framtiden.
På Helsingegården bor också Peter Oskarson och flera vuxna och sammanlagt blir det som en stor familj.
Hur det hela hänger ihop avslöjar hon inte. Det är lagom kryptiskt, säger hon, att berätta att hon är sambo med sin förra man. För skilda är de sedan mer än ett år, Peter och hon.

Gunilla blev känd bland bokälskare över hela landet när hon för omkring nio år sedan började leda programmet "Röda rummet" i Svt.
Nu, i december, sändes hennes sista av över hundra program. När serien återkommer efter helgerna har John Chrispinson övertagit hennes roll och programmet kommer också att få en annan karaktär, med reportage och intervjuer.
I Gunillas program har samtalen varit det viktiga. Jag undrar hur hon känner över att lämna programmet.
- Det är inte så märkvärdigt, säger hon och tillägger att det var mycket värre att en gång för länge sedan att lämna jobbet på Gefle Dagblad.
- Det var ju mitt första jobb och jag var en av de första som "gick över gatan" till fienden. Det var en iskall känsla att lämna den trygghet som GD var för mig.
Nu står de två tidningarna inför en fusion och Gunilla säger att det verkar helt osannolikt spännande, att gifta samman två så olika kulturer. Hon har ju erfarenhet av båda tidningarna och säger att de - åtminstone på hennes tid - hade två helt väsensskilda organisationer, med var sitt sätt att se på uppdraget, på läsarna och på medarbetarna.
Var trivdes du bäst, frågar jag, och Gunilla tvekar ett ögonblick.
Sen börjar hon berätta om tidningarna som om de vore levande personer. Gefle Dagblad upplevde hon som en trygg borgerlig familj med ett tätt socialt nätverk och tydliga hierarkier och överenskommelser.
- En mycket bra arbetsplats att börja på, säger hon.
Efter runt sex år fick hon jobbet som kulturredaktör på Arbetarbladet och kom in i en miljö som var helt annorlunda, mycket mer macho med en mer gammaldags syn på journalistik, parad med en mycket större djärvhet, nästan våghalsighet. För Gunilla var Arbetarbladet som en turbulent skilsmässofamilj, utan planering, där man tog dagen som den kom, där skafferiet ofta var tomt på morgonen och där man varje dag liksom började från början. Många personligheter. Stora bråk och mycket humor. Det var både gastkramande och jätteroligt.
Men att vara landets yngsta kulturredaktör i den miljön var något av en eklut.
- Man var tvungen att vara så hård och tuff och jag var alltför oerfaren och sårbar. En enda gång har jag gått hem och storgråtit över en arbetssituation.
Det var på Arbetarbladet efter ett rejält förödmjukande bråk på sätteriet.

Att lämna "Röda Rummet" däremot tycks Gunilla ta med ro.
Hon har gjort programmet så länge, mest jobbat hemifrån och sedan åkt till Sundsvall och spelat in i perioder. Dessutom hävdar hon bestämt att ingen är oersättlig, att programmet inte på något vis står och faller med henne. Teve är ett stort lagarbete, även om bara en redaktionsmedlem syns i rutan.
Kanske återkommer hon dessutom i framtiden, vem vet. Hon har i alla fall tankar om hur man skulle kunna göra ett annan sorts program om litteratur - program som ger insikter och upplevelser mitt i det allt snabbare, allt mer betvingande tempot. Platsen där författare och läsare möts beskriver hon som en erogen zon. Tevemediet kan göra det abstrakta så varmt och sensuellt och det skulle hon vilja utforska mera.

Jag undrar vad åren med "Röda rummet" har gett henne. Vad som varit viktigast?
- Insikten att de allra flesta människor har spännande och intressanta saker att säga, svarar hon.
Och Gunillas uppgift har varit att skapa möjligheter för dem att säga det. Att skapa utrymme och en atmosfär som gör människor fria att tänka och uttrycka sig, att göra dem fria i skallen på något sätt, trots all knölig teve-teknik som finns runt.
"Röda rummet" har varit ungefär hälften av Gunillas arbetsliv, uppskattar hon. Hon har aldrig velat identifiera sig med programmet. Det går inte när man bor som hon, på landet i Hälsingland. Möjligen har det gett henne en plattform. Men egentligen är det alltid samma uppdrag: att göra ett gott journalistiskt hantverk men anpassa sig efter det medium och det format som står till buds.
Dock har hon börjat skriva igen och ingår i en grupp med bland andra Jonas Sima, Täppas Fogelberg och Olle Häger som skriver krönikor i Hälsingetidningarna.
- Jag ser på mig själv som en skrivande journalist och tycker det är roligt att berätta på det sättet. Men det är förstås trögt när man inte har skrivit på länge.

Året som gått har varit både roligt och jobbigt.
- Vi har möblerat om oss i familjen och försökt hitta nya sätt att leva, vilket har varit både intressant och krävande. Men man lär sig väsentliga saker om livet av sådana processer, säger hon.
Hennes äldsta barn, sonen Love, har flyttat hemifrån, till Gävle.
Gunilla har fem barn och hon säger att vad de betyder för henne går inte att sammanfatta. Hon kan inte få syn på sig själv utan dem.
- Dom är i mig på ett sätt som språket inte kan uttrycka.
Hon har inte haft några problem med att kombinera sitt yrkesliv med barnomsorg. Livet på Helsingegården har varit priviligierat ur den synvinkeln.
Med alla människor på gården, med fria arbetstider, har barnen bara behövt vara på dagis korta dagar och aldrig på fritids. Det var bara under de första åren i Gävle, när Love var liten, som de var helt inne i det ekorrhjul som heter lämna, jobba, handla, hämta, laga mat, barnprogram, söva, jobba, jobba ...

Under hösten har hon jobbat mer än någonsin tidigare. Så mycket att hon bara orkat hålla sig uppe på ytan. Förutom programmen i teve har hon haft många uppdrag som moderator och föreläsare. Också i framtiden har hon jobb som liknar "Röda rummet" men i andra sammanhang. Hon ska till exempel arbeta med Historiska museets historiska salong.
Hon kommer också att tillbringa mer tid på Helsingegården framöver.
Verksamheten där har vuxit på senare år, med fler elever på teatergymnasiet, med bildlinje, maskverkstad och kurser.
Det är en verksamhet som Gunilla beskriver som en bräcklig farkost på ett öppet hav, med hög fart och kort framförhållning.
- Det är ett slags halvkollektivt, halvoffentligt liv. Ibland har det varit jättejobbigt och ibland urkul, både för barn och vuxna.

Hur ser du på framtiden?
- Jag är här och nu och framtiden är också ett nu för mig. Jag ser varken bakåt eller framåt och jag är inte bra på att planera långt fram. Jag överlever. Jag är nu, säger hon, och rusar till tåget mot Stockholm.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons
Annons
Annons