Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ockelbos nya chef - en tjej som alltid stuckit ut

+
Läs senare
/

Till mångas förvåning var det en 37-årig kvinna från näringslivet som fick jobbet som kommunchef i Ockelbo.
Maya Olsson blev själv lika förvånad när hon blev uppringd av ett rekryteringsföretag som undrade om hon var intresserad.

När hon träffat både förvaltningschefer och politisk ledning i Ockelbo hade all hennes tveksamhet försvunnit. Hon tackade ja till jobbet, trots att hon fick gå ner i lön och förlorade både aktieoptioner, bonusar och tjänstebil.

Du och din familj bor på en bondgård i Torsåker. Hur kommer det sig?
Vi har bott i Nacka i Stockholm i nio år och tyckte det blev torftigt, tråkigt och innehållslöst till slut. Så såg vi att den här gården var till salu, av en slump, när vi hälsade på mina föräldrar. Vi kunde inte släppa tanken och funderade en del. Sen bestämde vi oss. Vi hade tröttnat på Stockholm.

Ni jobbade båda där?
Ja, men Anders fick jobb direkt på landstinget.

Så du har flyttat hem, kan man säga?
Ja, jag är uppvuxen här, gick först i skolan i Torsåker, sen högstadiet i Hofors och gymnasiet i Sandviken.

Och sen?
Mitt första jobb var att göra marknadsundersökningar för Ovako Steel i Düsseldorf. Min första anställningsintervju genomförde jag i lånade kläder på skoltyska, 19 år gammal. Det glömmer jag aldrig.
Sen var det meningen att jag skulle fortsätta till USA men fick inget visum och då åkte jag hem och började läsa i Uppsala, ekonomisk linje med marknadsföringsinriktning.

Vad lärde du dig i Tyskland?
Allt var annorlunda. Jag insåg att Sverige var ett bra land, med natur och sjöar, frihet och allemansrätt.
Men i Tyskland fanns ett socialförsäkringssystem som innebar att till och med glasögon och tandläkare var gratis.
Jag fick också uppleva den tyska företagskulturen, där man tog varann i hand och hälsade varje morgon. Man duade ingen och jag fick repetera alla efternamn innan jag gick till jobbet varje morgon för att inte göra bort mig. Sen när chefen kom stod alla i givakt.
Jag bodde i kollektiv och lärde mig två sorters tyska, dels vardagsspråket och slang och det vårdade språket på jobbet. Det var ett säljkontor med nästan 100 anställda och en svensk chef. Men han talade aldrig svenska med mig.

Du pluggade alltså i Uppsala. Vad hände sen?
Jag blev civilekonom och blev klar precis när lågkonjunkturen kom. Jag fick jobb som marknadsassistent på Realia när de försökte komma in på A-listan. Och det gick inte alls.
Chefen fick gå före mig. Jag fick sparken efter ett och ett halvt år och det var en chockartad upplevelse. Jag skulle ju just starta min karriär, så gick det åt skogen direkt.
Men jag lärde mig i alla fall alla dataprogram. Min dåvarande pojkvän och en kompis startade då ett eget datakonsult företag. Vi hade bara en stor kund, Journalisthögskolan. Det var spännande.
Vi satt i en källarlokal i Barkarby och jag åkt runt till olika företag och tog uppdrag, genomförde utbildningar i olika dataprogram.
När jag kom till ABB Tekniska Röntgencentralen i Stockholm, som letar sprickor i kärnkraftverk, bland annat med ultraljud, blev jag erbjuden jobb där.
Jag hade blivit fena på att känna av stämningar och hade också kunnat börja på Bankgirot.
Men Tekniska Röntgencentralen var ett litet företag med duktiga, kreativa ingenjörer. Där blev erbjuden jobbet som TQM-ansvarig. Jag hade ingen aning om vad det var, men höll färgen. Det betyder total quality management och efter ett år var jag kvalitetschef. Där stannade jag i sex år.

Du åkte runt till alla kärnkraftverk. Vad säger du om säkerheten?
Den är bra, men i själ och hjärta är jag motståndare till kärnkraft eftersom jag inte tycker att man har någon lösning på avfallshanteringen. I Europa är säkerheten mycket hög, vi var engagerade i Frankrike också. Däremot tycker jag det är knepigt att man vill lägga ner Barsebäck när Ignalina bara ligger 40 mil bort. Jag förordar svensk kärnkraft men hoppas att den kan ersättas av metoder som sol, vind och vatten.

Varför lämnade du det företaget?
Jag hade gjort allt jag kunde där och det hände inget inom själva industrin. Man hade genomfört en stor omreglering och infört en öppen kontrollform.
Jag jobbade med att få vår personal godkänd av Swedac (en central myndighet under Utrikesdepartementet med uppgift att verka som nationellt ackrediteringsorgan samt att ansvara för kontrollfrågor enligt lagen om teknisk kontroll). Den kvalificeringsprocessen var det sista jag gjorde och alla fick de godkännanden som skulle till.
I det läget var jag gravid med Tora och träffade en kvalitetskonsult på ett flyg. Han behövde hjälp och det ledde till att jag blev inbjuden att tala med ledningen för Anticimex. Ett år senare ringde de och erbjöd mig anställning. De försökte införa ett kvalitetssystem och där hade jag en fördel av det jag lärt mig om kvalitetsstyrning.
Prosanitas fanns som ett vilande bolag som jag blev chef för. Jag satt också i ledningen för Anticimex. Jag såg att man inom livsmedelsbranschen var på väg att byta kontrollform och tog chansen att ackreditera Prosanitas mot Swedac. Vi sysslar med att utfärda certifikat inom livsmedelsindustrin.

Vilka är era uppdragsgivare?
Axfood, Ica, Metro i Tyskland, Sainsburys i England, alla stora handelskedjor som handlar med livsmedel. För dem har det blivit allt viktigare att kontrollera leverantörerna. Andelen egna märkesvaror ökar och då har de producentansvar.

Livsmedelsbranschen har fått problem med sin trovärdighet på senare år.
Ja och vårt uppdrag är att visa att alla åtgärder har vidtagits för att produkterna ska vara säkra. När det gäller till exempel mjöl bedömer vi inte bakbarheten utan också att mjölet är säkert. Med ny lagstiftning ska man kunna spåra ända till fodret beträffande djur som ska förtäras som livsmedel. Och det har också kommit en ny myndighet, Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) som eventuellt placeras i Finland,

Hur väljer du själv livsmedel. Kravodlat?
Ja, när jag kan. Och helst närproducerat. Vi svenskar är så tröga egentligen. En fransman betalar med glädje för en gårdsuppfödd kyckling medan vi svenskar åker till Willys och jagar det som är billigast. Vi har inte alls samma kultur. Själv avstår jag från fläskfilé från Danmark om det inte finns någon svensk i affären.

Varför lämnar du Anticimex?

Jag hade planer på att ta med ett delägarskap och jobba härifrån Torsåker. Jag hade den möjligheten på sikt. Jag ville slippa pendla. Det var inget lätt val att lämna men samtidigt blev jag så positivt förvånad över drivkraften i Ockelbo.

Hur tänkte du?
Först var jag tveksam eftersom jag inte kände till kommunal verksamhet. Sen läste jag annonsen och såg att de sökte någon av min typ, ingen byråkrat utan någon med ett utvecklande entreprenörsskap. En ny kraft. Sen kändes det bra.
Jag brukar gå på intuition helt enkelt och såg att här fanns en utmaning. Att jobba i en liten kommun som var greppbar och där man kunde få kontakt med kommuninnevånarna.

Du får kortare väg att pendla. Hur har du klarat barn och jobb?
Jag måste ge en eloge till min dagmamma, Lena Johansson. Hon har varit fantastiskt. Liksom mina föräldrar som hjälpt till med att hämta och lämna och som tagit hand om barnen när de varit sjuka. Utan dem hade varken Anders eller jag haft något jobb.
Det är också en fördel att bo på landet. Albert har inte haft en sjukdag på tre år och inte en enda penicillinkur. Det hade inte varit möjligt i Stockholm.

Har Wij trädgårdar betytt något för ditt ställningstagande?
Inte just den satsningen men helheten, att i Ockelbo finns 390 småföretagare och 41 nystartade företag. Man är inte beroende av ett stort stålverk.

Hur tror du att du kommer att tas emot, som ung tjej?
Jag har alltid kommit in som ung tjej. Jag kan den rollen.

Nu kommer du in i kommunal byråkrati?
Det är klart att jag måste anpassa mig till ett annat tempo. Förankra på ett annat sätt. Jag är väl medveten om att den demokratiska processen måste ta sin tid. Jag kan känna tveksamhet över att jag som person har för bråttom, att jag vill starta för många projekt. Men jag ser det här som en nytändning att se vad man kan åstadkomma i den kommunala världen, för medborgare och samhälle. Samhällsfrågor intresserar mig.

Hur mycket känner du till Ockelbo?
Mamma kommer från Ockelbo. Mormor ligger begravd där. Jag tillbringade en stor del av uppväxten där, med kusiner och tremänningar. Det är det lilla idealsamhället, med tillgång till sjöar och natur, med närhet till Gävle, bra kommunikationer. Man kommer snabbt upp till fjällen och snabbt ner till Stockholm.
Sen är det ett samhälle med nyföretagaranda, Norrlands Gnosjö kan jag nog tycka.

Vilka fritidsintressen har du?
Trädgårdsodling. Jag hade kolonilott när jag bodde i lägenhet i Stockholm. Sen skaffade jag växthus. Jag gillar att odla grönsaker och har en idé om att ha egen potatis året runt. Nu har jag jordkällare.
Annars är huset det stora fritidsintresset för både Anders och mig. Det är en hobby som både räcker och blir över.

Vad är viktigt i livet för dig?
Att uträtta något vettigt. Jag vill bidra och ta utmaningar. Det har varit en röd tråd i mitt liv. Men jag vill även kunna dra mig tillbaka, få odla och få lugn och ro. Så gärna både ock, ett utmanande arbetsliv och ett lugnare privatliv.

Vilken är din drivkraft?
Att göra ett bra jobb, oavsett om det är högt eller lågt. Jag tycker det är roligt att jobba men skulle inte beskriva mig som arbetsnarkoman. Inte heller som perfektionist. Kickar får jag av att göra något riktigt svårt, som att byta datasystem.
Jag gillar att vara utstickare, till exempel att vara den första som lyckas med att ackreditera livsmedelsföretag. Jag gillar att sticka ut hakan och jag är inte rädd av mig.

Vilka är dina förebilder?
Det var svårt. Människor som har en egen uppfattning, som lever efter sin egen övertygelse, oavsett vad det är.

Hur mycket feminist är du?
Rätt mycket. Men jag tror att bristen på kvinnliga chefer beror mycket på kvinnorna själva. De måste våga ta för sig.
Jag tror att tjejer sätter krokben för sig själva i mångt och mycket.

Delad barnledighet, vilken är din inställning?
Absolut, det vore bra för familjen över huvudtaget. Jag brukar provocera och säga att mamman borde lämna ifrån sig halva rätten. Det är jag öppen för. Man är ju två föräldrar.

Vad kommer du att sakna från Stockholm?
Kollegerna på Prosanitas. Utbudet av restauranger och maten.

Kommer du att bo i Torsåker resten av livet?
Nej, vi överväger att flytta till Ockelbo, inte minst för att få mer närkontakt med samhället och innevånarna i kommunen.

Du är återvändare med ett framgångsrikt liv i Stockholm. Har du känt av jante?
Oja, det har jag gjort sen jag var liten.

För att du alltid har varit duktig?
Ja, jag har alltid stuckit ut på något sätt. Jag respekterar de som väljer sina liv och kan inte nedvärdera att andra väljer en annan väg än den jag valt.
Det är mycket roligare att leva här i Torsåker än i Stockholm med sin segregering. Där umgås man i samma kretsar hela tiden. Man har roligare samtal med grannarna här med blandningen av människor. Det är utvecklande. Jag tycker man ska vara med en blandning av människor, även alkoholister och problembarn. Jag vill leva i hela samhället.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons