Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Om country noir och försvinnandets problematik

+
Läs senare
/
  • Dömd till undergång?
  • Mikael Vallström skriver om country noir som en följd av doktrinen om den ”kreativa förstörelsen”. När tekniken förändras överges det gamla och något nytt byggs någon annanstans. Mikael Vallström är etnolog, författare, forskare. Han är just nu engagerad i ett projekt som drivs från Söderhamn om hållbar utveckling utanför storstäderna.
  • Landsbygdens folkliga kultur förflyttades till det förflutna, in i museernas historiska rum.  Här betraktar folklivsforskaren Franz Rodenstam och slottsarkitekten Agi Lindegren allmogen i Hälsinglands skärgård.

En gång i tiden, i spåren av industrialiseringens och moderniseringens framfart, reste folklivsforskare land och rike runt för att rädda de sista spillrorna av en försvinnande bondekultur.

De var alltid ute i elfte timmen, projektet brådskade och beskrevs med drastiska formuleringar. Moderniseringen framstod som en våldsam och destruktiv kraft som bröt ner, förstörde och slutligen utplånade de traditionella livsformerna.

Man var följaktligen mycket noga med att urskilja allt det som ansågs vara dömt till undergång men samtidigt upphöjt till en värdefull ursprunglighet. Räddningsprojektets resultat blev att landsbygdens folkliga kultur bokstavligen förflyttades till det förflutna, in i arkivens och museernas historiska rum, alltmedan moderniseringsprocessen fortgick och spred sig ända ut till landsbygdens mest avlägsna avkrokar.

I vår tid ägnar sig somliga åt att utforska det moderna industri- och välfärdsamhällets spillror. Ruinturisten Jan Jörnmark dokumenterar övergivna platser. Kristina Mattsson gör vemodiga reportage om den tilltagande flykten från den svenska glesbygden, betecknad som Landet utanför. I massmedia, underhållning och debatt försiggår en omfattande svartmålning av alla de hålor som sägs sakna en framtid. Orter kommer att dö ut, står det i Mattssons bok, och förändringarna tycks minst lika obönhörliga som på folklivsforskarnas tid. Skillnaden är bara att de i dag går under namnet globalisering och att det inte längre verkar finnas något kvar som är värt att bevara åt eftervärlden.

Hela denna upptagenhet av på en och samma gång både de nedbrytande krafterna och försvinnandets faktum tycks nu också nå en form av fulländning i country noir-genren. Från den förut ofta idealiserade landsbygdsbilden är det som om vi förflyttat oss till den absoluta motpolen. Allt är nu ett enda stort mörker. Landsbygden och dess livsformer har förvandlats till såväl ett yttre som inre ruinlandskap. Allting trasas sönder, förfaller, verkar sargat och sönderslitet. Det förgångna tynger, det existerar inget sådant som en bättre framtid. Och eftersom landsortsmörkret gärna sänks ned över de norrländska bygderna – såsom exempelvis är fallet med Ola Nilssons romaner – så har vi på köpet fått en ny, hårdare och råare Norrlandsbild än någonsin tidigare.

I sin avhandling om hur Norrland representeras i ord och bild visar kulturgeografen Madeleine Eriksson just att den typiske norrlänningen förvandlats från att visserligen vara traditionsbunden, men ärlig och hårt arbetande, till att verka alltmer gammalmodig och framför allt otillräckligt företagsam. Hennes poäng är att Norrland blivit en global periferi. Schablonerna om de tärande andra finns överallt och kan härledas till en nyliberal världsordning fixerad vid ekonomisk tillväxt. Alltmedan polariseringen i vinnare och förlorare tilltar framstår globaliseringens förlorare i en allt mörkare dager. Mycket riktigt har också Ola Nilsson hämtat förlagorna till sina norrlänningar i den vita amerikanska underklass som omvärlden lärt känna som alltigenom kriminell och inskränkt, våldsbenägen, kvinnoförtryckande och rasistisk.

Mot den bakgrunden kan jag inte annat än undra om country noir markerar en slutpunkt då det rurala uttömts på all mening och allt värde. Det verkar närmast som ett tidens tecken på hur långt den globala urbaniseringen gått, som att vi till fullo accepterat den och endast har att beskåda det accelererande försvinnandet. Möjligen är det ett helt följdriktigt, nödvändigt men samtidigt smärtsamt återgivande av vad som komma skall. I vilket fall som helst väcks frågan om hur vi ser på sambandet mellan samhällets förmenta framsteg och landsbygdens förestående död. Ska vi förstå country noir som dystopiska hotbilder av ett annalkande socialt, kulturellt och mänskligt sammanbrott? Eller kan det vara ett sätt att ge ett röst- och ansiktslöst försvinnande den röst och det ansikte det måste ha för att angå oss?

Jag har inget svar på frågorna. Mitt ärende är endast att försöka förstå country noir-fenomenet som ett uttryck för försvinnandets problematik. I grund och botten tror jag nämligen inte att det spelar någon större roll om vi idealiserar eller svärtar ned det vi dömer till undergång, utan att det som verkligen har betydelse är om det går att bryta igenom själva skillnadsskapandet.

Sedan tidigare vet vi ju ändå att såväl skön- som svartmålningar gör något med sina föremål. De återverkar i hur människor uppfattar sig själva och den plats de bor på. Tiden och rummet får sin bestämda form och färg som snävar in och kletar sig fast på människorna och platserna – oavsett om formen är traditionell eller postindustriellt dystopisk. Avgrunden mellan oss och dem fördjupas, polariseringen blir till synes bekräftad och förstärkt. Att flytta från landsbygden blir detsamma som att ta steget från något förgånget till framtiden liksom rörelsen ut mot det perifera tycks förflytta oss bakåt i tiden.

Problemet med country noir ligger alltså i faran att skillnaderna cementeras. Risken med brutaliseringen av glesbygdens folk är en fortsatt avhumanisering av periferins ”white trash”. Och att därmed osynliggöra det intima sambandet mellan vårt välstånd och de andras misär, mellan framsteg och destruktivitet och mellan det urbana och rurala. I samma mån som avståndet växer krymps även utrymmet för lyhört lyssnande, dialog och likvärdig delaktighet. I takt med en förlorad medkänsla förminskar vi slutligen oss själva, vår lovordade humanitet och kulturella sensibilitet.

Ifall vi då inte förstår country noir som en mycket undertryckt, knappt märkbar längtan efter närhet och ett återupprättat människovärde. Eller helt enkelt bara som en genuin oro för vad som sker när försvinnandet realiseras utan att någon ser ett värde i det som försvinner.

Kanske kunde en sådan insikt rentav resultera i ett kraftfullt ifrågasättande av den doktrin som kallas kreativ förstörelse.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons