Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fisken, inte skarven, är hotad

Debatt

Orsakssamband visar att skarvens konsumtion har förödande inverkan på fiskbestånden, skriver Lars Wiström, ordförande i Sveriges fiskevattenägareförbund.

Annons

Skarvarna är nu så många att de i vissa skärgårdsområden kan äta upp hela den årliga produktionen av fisk. Landets 250 000 skarvar konsumerar ungefär 25 miljoner kilo fisk per år.

2007 skulle Naturvårdsverket ha skrivit en ny förvaltningsplan för skarv. Planen är framskjuten till 2012. Men trots förseningen kommer planen att bygga på bristfälligt och föråldrat underlag.

Förvaltningen av skarv har varit planlös i fem år. Naturvårdsverkets nuvarande förvaltningsplan skrevs 2002 och skulle vara giltig i fem år, fram till 2007, då en ny plan skulle upprättas. Den nya planen är fem år försenad och för närvarande är den aviserad till senare under 2012.

Fram till för några månader sedan hade skarvens förespråkare, vanligtvis representerade av ornitologer, ett dominerande tolkningsföreträde kring artens ekologiska betydelse. Huvudargumentet har varit att, eftersom det saknas forskning och vetenskapliga belägg för att skarven har avgörande påverkan på fiskbestånden, så bör arten inte förvaltas. Bevisbördan för skarvens påverkan har därmed helt och hållet legat hos fiskare och fiskeribiologer.

Men vid ett seminarium på KSLA (Kungliga skogs- och lantbruksakademin) i oktober skedde ett trendbrott. Flera av Sveriges och Danmarks främsta marinekologer och fiskebiologer tog bladet från munnen och lade fram orsakssamband som visar att skarvens konsumtion har förödande inverkan på fisksamhället och fiskbestånden och att flera bestånd är överfiskade.

Professor Sture Hansson vid Stockholms universitet visade med ett räkneexempel att skarvarna i Östersjön äter 60 miljoner kilo fisk, varav 24 miljoner kilo i svenska vatten, varav i sin tur tio procent kan beräknas vara abborre. Det betyder att skarven konsumerar åtta gånger så mycket abborre som fångas av yrkes- och fritidsfisket tillsammans.

Sven-Gunnar Lunneryd vid Lantbruksuniversitetets kustlaboratorium har med maganalyser visat att andelen ål i skarvens föda i vissa fall uppgår till 14 procent. I den jämförelsen är hela den svenska räddningsplanen för den hotade ålen en marginell och försumbar insats.

I många skärgårdsområden längs södra ostkusten, liksom i flera insjöar, är skarvens konsumtion nu så hög att den motsvarar nästan hela fiskproduktionen. Därtill kommer sälar, andra fåglar och människans fiske. Trots att människans fiske har minskat är bestånden överfiskade och det är inte konstigt att fiskbestånden kollapsat på många håll.

När, och om, nu Naturvårdsverket lyckas prestera en förvaltningsplan för skarv under 2012, så kommer den ändå att vara uddlös och verkningslös. Stora delar av underlaget har sammanställts av forskare med ornitologisk bakgrund och med det otidsenliga synsättet att man bör göra så få begränsningar som möjligt och låta naturen ha sin gång.

En ny förvaltningsplan för skarv borde istället utgå från en beräkning av hur stor en genetiskt säkerställd skarvpopulation måste vara. Om man då finner att det behövs till exempel tre eller fyra kolonier i varje län kan dessa kolonier fredas, medan utbredningen av övriga kolonier begränsas. På så sätt kan skarven bevaras i den svenska faunan, samtidigt som man tryggar de numera hotade fiskarternas och fiskbeståndens uthålliga existens. Skarven är inte hotad. Det är däremot många lokala bestånd av abborre, gädda, ål och öring. Det är de som behöver skydd.

Lars Wiström

Ordförande i Sveriges fiskevattenägareförbund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons