Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Min passiva FRA-röst ett svek

+
Läs senare
Debatt

Solveig Hellquist, riksdagsledamot, fp,

förklarar varför hon inte röstade om FRA-lagen

Efter riksdagens beslut om FRA-lagen för en månad sedan känner jag ett behov av att redogöra för hur jag – en folkvald liberal – kom att bli delaktig i ett beslut som i så många avseenden strider mot grundläggande liberala värderingar. Det är ett politiskt agerande som i demokratins namn måste förklaras, granskas och ifrågasättas.

Som en av 349 riksdagsledamöter hade jag möjlighet att medverka till att stoppa denna lag. Det var en dag då varje liberalt sinnad ledamots omdöme, övertygelse och psykologiska beredskap sattes på prov.

Sällan har det varit så tydligt att varje röst räknas. Jag kom själv att påverka utfallet av omröstningen – inte genom att aktivt trycka på ja-, nej- eller avståknappen, utan genom att vara frånvarande när beslutet fattades. Frågan är om det är acceptabelt att cirka en femtedel av riksdagsledamöterna inte aktivt deltog i en omröstning som så tydligt berör de grundläggande fri- och rättigheterna?

Varje försök att i efterhand uttrycka ånger över att som parlamentariker i en av världens mest utvecklade demokratier ha bidragit till att fatta ett beslut som i stora delar var både feltänkt och felmotiverat faller i dag platt. Som folkvalda förväntas vi ta med dessa aspekter i beräkningen innan vi fattar svåra och obekväma beslut – inte efteråt.

Det jag har att säga ska därför inte ses som ett rättfärdigande eller försenad pudel, utan som en problematisering och ett uppmärksammande av aspekter på FRA-beslutet som i alltför hög grad försummats i diskussionen.

Beslutet aktualiserar nämligen inte bara frågan om hur långt vi är beredda att gå i kompromissandet med liberala värden i en tid som sägs präglas av oidentifierade hot. Det handlar också om hur vårt demokratiska system är organiserat när det gäller att hantera beslut som innebär begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna.

Min avgörande invändning mot FRA-lagen är att man frångår den viktiga rättssäkerhetsprincipen att enbart brottsmisstänkta ska kunna utsättas för integritetskränkningar av staten. För att överge grundläggande liberala värderingar, som det varit fråga om i detta fall, krävs att man har mycket på fötterna. Skyddet mot intrång i privatlivet är just ett sådant värde. De politiska argumenten måste vara betydligt starkare och bättre underbyggda än vad som varit fallet i fråga om FRA-lagen.

Om Försvarets Radioanstalt ges så vida befogenheter att signalspana utan att det finns förståelse och förtroende för detta hos medborgarna, undergrävs dessutom tilltron till våra myndigheter, vilket i sig är ett potentiellt hot mot vår demokrati.

Jag hade inte begärt att bli utkvittad vid omröstningen men blev utkvittad för att röstbalansen mellan blocken skulle bevaras. Mitt medgivande till detta innebar i praktiken att jag blev en passiv representant för alliansens ja-linje. Det gör mig inte mindre medansvarig för beslutet, men försvårar onekligen det ansvarsutkrävande som är så centralt för en fungerande demokrati och riskerar att undergräva det politiska systemets trovärdighet.

Därför anser jag att det i framtiden bör ställas högre krav på riksdagsledamöters närvaro då beslut som har bäring på grundläggande fri- och rättigheter ska fattas.

Jag skulle vilja se samma närvaro som när riksdagen öppnar sitt riksmöte.

Att i efterhand be svenska folket, mina väljare, de politiska ungdomsförbunden, gräsrötter och lokalavdelningar inom folkpartiet, oppositionen, Advokatsamfundet, Säpo och Rikspolisstyrelsen, Lagrådet, Journalistförbundet, den samlade pressen med flera om ursäkt för att jag ”fegade ur” genom att låta mig bli utkvittad är tyvärr vare sig möjligt eller trovärdigt. Att under höstens riksdagsarbete göra vad jag kan för att FRA-lagen ska rivas upp är däremot förpliktande.

Min – liksom många andra liberalers förhoppning – är att regeringen visar lyhördhet och river upp FRA-lagen.

Vi bör i riksdagen arbeta för en bred och hållbar uppgörelse om hur signalspaningen ska lagregleras utan att kompromissa bort rättssäkerheten och den personliga integriteten.

Bara på detta sätt kan vi framdeles betrakta oss som trovärdiga liberaler.

Solveig Hellquist

riksdagsledamot,

folkpartiet liberalerna

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons