Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Upphävda sanktioner mot Ryssland kan göra världen säkrare

+
Läs senare
Debatt

Sanktionerna mot Ryssland skadar troligen världsekonomin, menar Carl Johan Ljungberg.

I mars har Västs sanktioner mot Ryssland pågått i två år, efter att Krim intogs. Sanktionerna var drastiska, särskilt för en grupp ryska nyckelpersoner av vilkas tillgångar hela 3,5 miljarder kronor frystes. Straffåtgärderna breddades på sommaren sedan ett civilt Malaysia-plan skjutits ned över Ukraina.

Dessa straffåtgärder riktades mot den ryska politiken och avsågs bland annat hindra överföring av pengar och expertkunskaper till ryska olje- och gasbolag. Att sanktionerna inte gått obemärkt förbi är klart, även om det är oklart exakt vilka effekter de fått. Rubeln har fallit med 76 procent mot dollarn, inflationen var förra året uppe i 16 procent och landets BNP har sjunkit.

Frågan är ändå om dessa sanktioner har fått avsedd verkan. Troligen skadar de väst och världsekonomin. Och inte minst kan man fråga om de i Ryssland får psykologiska verkningar som kan utlösa nya konflikter och sätta freden i fara.

Bedömare har hävdat att Ryssland trots dessa straffåtgärder inte lider egentlig skada, respektive kan lasta över verkningarna på andra. Flera av åtgärderna drabbar uppenbarligen folket, medan landets politiska ledning och eliter kan kompensera sig. Kreml har låtit rubeln flyta och har skurit ned socialbidrag och offentliganställdas löner, samtidigt som ryska staten lånar pengar till krisande banker.

Sanktionerna kan framför allt inte hävdas ha förändrat den förda utrikespolitiken. Ryssland har inte sänkt garden i Ukraina. Snarast har man trappat upp insatserna och även utsträckt dem till Mellanöstern. Detta bekräftar erfarenheten, att nära 80 procent av sanktioner pålagda för att hindra militär aggression misslyckas. Enligt experten Emma Ashford vid amerikanska tankesmedjan Cato Institute skulle det i dag få större effekt, om Väst ökade sitt bistånd till Ukraina samt sökte störa Rysslands pågående militära upprustning.

Däremot kunde man enligt Ashford fortsätta frysa ryska nyckelpersoners tillgångar för att göra sådana personer mindre villiga att arbeta för Putins regering.

En annan sanktionseffekt är att ledningen i Moskva lockas fördjupa och påskynda sin utrikespolitiska omorientering mot Asien och de så kallade Bric-länderna, samtidigt som man lägger mer kraft på att skapa alternativa flernationella institutioner. Dessa avser det finansiella och säkerhetspolitiska fältet liksom dator- och annan teknik. Moskva går även över till handel i rubel och yen mera än i dollar.

En rysk fördel hos dessa alternativ är, att man kan runda USA:s finansiella regleringar. Det är ovisst om detta var Västs avsikt eller om dess beslutsfattare förutsåg denna verkan, då sanktionerna beslöts. I Europa har flera ryska företag därtill undvikit sanktionerna genom att köpa upp europeiska företag och agera genom dessa.

En del hävdar att sanktionerna tar skruv på sikt. Men det är sannolikt önsketänkande. Sådana effekter behöver inträda ganska snart för att åtgärderna skall kunna försvaras.

Om straffen mot Ryssland missar sina mål, om de skadar Väst och dessutom är kostsamma, kan man tycka att de då nämnda avigsidor blivit kända borde ha upphävts. Så har dock inte skett, och Västs ledare tycks både vilja förlänga och utöka dem. Senast talade Margot Wallström i utrikesdebatten om att skärpa tonen mot Ryssland.

Kanske gav finansmannen George Soros ett skäl till varför sanktionerna kan fortsätta, då han hävdade (DN 22/2 2016) att Vladimir Putins mål är att få EU att falla sönder, något som Soros anser även har utlöst det ryska ingripandet i Syrien med ökade flyktingströmmar till Europa. Det har även hävdats att Putin låter flyktingar söka sig till Europa via Ryssland – något som redan börjat märkas i Finland.

Om Soros gissning är riktig, kan det förklara varför Väst drar åt snaran kring Rysslands hals. Orsaken är då inte enbart Krim och östra Ukraina. Vi anar varför Väst även godtar en ”alltför hög” kostnad för sin politik.

Här måste man fråga om inte en västlig samarbetslinje mot Ryssland på sikt skulle gynna båda parter, särskilt om den kunde förenas med ett löfte om icke- våld likt det som efter Warszawapaktens fall slöts mellan västländerna och president Gorbatjov. Att Ryssland och Kina nu har förmått bilägga sina mångåriga gränstvister, liksom att USA och Iran har avslutat sin långa konflikt, talar starkt för att försöket bör göras.

Carl Johan Ljungberg

Ph D i Politics, debattör

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons