Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Älskade barn – du finns när jag tittar bakåt

/

Annons

Älskade barn du finns alltid i mina tankar. Jag kan inte se dig som borta. Min inre film om din barndom, din ungdom och mesta delen av ditt vuxna liv finns sparad som på ett själens USB-minne. Jag kan spela upp den när jag vill. Jag sätter mig på första parkett på hedersplatsen och spelar upp den, både i svartvitt och i färg.

Fast man alltid ska blicka framåt, så trotsar jag det och tittar bakåt. Det är ju där du finns! I det som var, djupt inne i mitt hjärta i mitt minnesrum. Bakåt i tiden, ända sedan jag födde dig, har vi ju hela livet tillsammans med underbara minnen. I min inre film ser jag ditt första leende. Du satt på min mage, lutad mot mina ben som jag dragit upp som stöd för din lilla kropp. Du var bara sex veckor gammal och plötsligt fångade du min blick och jag din. Du såg mig rakt in i själen och så log du mot mig. Det var så nära man kan komma utan att prata med varandra. Det var en underbar närkontakt mellan våra själar. En första pusselbit som föll på plats. Lycka kallas det.

När du blev lite större minns jag när jag skulle klä på dig din anorak. Du stod på soffan i hallen och när jag trädde på luvan så lutade du ditt lilla huvud lite bakåt och du såg på mig med glitter i blicken och ditt skratt, ditt skratt som ingen kunde undgå att älska. Det var som pärlor som trillar. På bussen, i affären, i lekparken, på restaurangen, alla stannade upp och lyssnade till ditt underbart smittande skratt. Du var en liten konstnär redan då. Du sjöng alltid när du lekte, du kunde rita ett riktigt konstverk på en papperslapp som inte var större än en centimeter. Du var en liten mästare på violin, måla och tälja. Jag ser scener med somrar av lek, guldhår, himmelsblå ögon, smek och skratt.

Din begynnande tonårstid när förälskelsen spirade. Söta fnittriga små tonårsflickor som frågade efter dig. Mopeden som ni skjutsade varandra på i sommarkvällarnas dunkel, glada och nyfikna. De lite hesa målbrottsskratten som blandades med fnittret. Era små ansikten, blyga men ändå nyfikna på livets nyfunna hemligheter.

Du var också en ordens mästare. Du kunde få de allra mest vanliga ord att betyda det vackraste. Du bollade med dem, lekte med dem, gjorde dem till sådan underhållning att alla skrattade så mycket att man fick be dig vila en stund för magmusklerna blev överansträngda. Ju mer vi skrattade ju mer tokade du till det och njöt av det.

Det var din mormor som skänkte dig orden att använda som leksaker. Hon som tillsammans med oss lekte ordlekar i oändlighet. Det var hon som gjorde orden levande. Ordleksakerna som blev mer än användbara. Även om de användes och vändes på, så blev de varken nötta eller skamfilade.

Men med jämna mellanrum i min inre film, knackar saknaden och sorgens vassa knoge mig på axeln och gör sig påmind. Jag värjer mig och tycker att verkligheten ljuger, jag vill vara kvar i filmen, ostörd. Men innerst inne, vet jag att den talar sanning. Den svåra verkligheten.

Din livsresa har kommit till sitt oundvikliga slut. Din sista resa i evighetens farkost har du rott ensam och ibland med bara en åra. Jag vill tro att du är framme vid gudarnas stränder. Alla dina ord som du nu har strött för vinden för att låta sig fångas i nya ordlekar i oändlighet, försöker jag fånga i min ordhåv av sköra, ibland lite för stora maskor. Tiden kom till en punkt i våra liv då det blev punkt på riktigt. Vi fick ju inte någon mer framtid tillsammans, den är tom. Men jag har ju min inre film om tillbakatiden.

Love <3

Mamma

"Embro"

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons
Annons
Annons