Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Bemöt både anhöriga och dementa med respekt!

+
Läs senare
Insändare

Vad tänker du när du hör ordet demens? Kanske har du någon i din närhet som är drabbad. De har nog de flesta om man tänker efter. Och har du inte det så har du nog troligen hört ändå mycket om demenssjukdomar.

Det är inte ovanligt med demens, ändå pratar man helst inte om det. Det finns en slags obehaglig skam kring sjukdomen som både gör det svårt för de anhöriga och de drabbade. Det pratas bakom ryggen på folk, vem som börjar bli ”gaggig” och ”lite senil”.

Men bara för att upplysa: Att vara gaggig är inte demens och senil är bara ordet för gammal på latin.

Jag hör ofta folk i min egen generation som skämtar om demens, använder uttryck som till exempel ”Alzheimer light”. Jag blir så trött på det, trött på att folk inte tycks förstå.

Demens är en sjukdom och inte något som hör till vanligt åldrande, demens är inte bara att glömma nycklarna och att inte hitta hem. Demens är också personlighetsförändringar, ångest, oro, rädsla och framförallt är det kroniskt, det går inte att bota.

Så varför skämtar man om det? Varför pratar man bakom ryggen på folk vars minne börjar svikta?

Det är ju knappast roligt, för vem vill egentligen glömma, vem vill motvilligt förändras till en annan person än vad han/hon egentligen är?

Det kanske beror på rädsla, eller brist på förståelse för hur allvarligt det är. Men oavsett vad det beror på så måste vi våga prata om det! Vi måste bemöta dementa och anhöriga med respekt, för om vi själva vore sjuka så skulle vi ju vilja att andra bemötte oss med respekt.

Dementa är ju människor precis som vi, människor som kan gråta, skratta, känna ilska och vrede, lycka och glädje. Min pappa hade Alzheimers, en demenssjukdom. Han gick bort våren 2009, 53 år gammal. Det var en svår sjukdomstid, en kamp som inte gick att vinna.

Jag fick se min pappa tyna bort, bli en annan människa tills han bara var ett tunt skal.

Under den tiden bemöttes jag många gånger illa för att min pappa var sjuk. Lärare förstod inte varför det var tungt att gå till skolan efter en jobbig helg hemma, klasskamrater mobbade och slängde ur sig elaka kommentarer och det händer fortfarande att jag får höra något som hugger i hjärtat.

Vi möter dementa överallt i samhället, det kan vara tanten som uppfattas som förvirrad på stan, det kan vara gubben som snattar apelsiner på mataffären men inte förstår vad han gjort för fel, det kan vara patienten som du vårdar, kollegan som får svårt att komma ihåg alla möten eller din egen förälder som börjar förändras.

Bemöt dem med respekt!

De anhöriga som har det oerhört tufft behöver all peppning och allt stöd de kan få. De dementa som inte har valt att ha demens och det är ett oerhört tungt sjukdomsbesked att leva med.

Det handlar om att vara medmänniska, du kan vara guld värd som en förstående granne, lärare, kollega eller vän.

Jenny Eriksson

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons