Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är skillnad på Gamla Gefle och Gamla Linköping

/
Insändare

Annons

Svar till Resande man: En insändare i Gefle Dagblad finner Gamla Gefle slutet, livlöst och skräpigt – och uppmanar stadens politiker att ta efter Gamla Linköping. Det kan vara skäl att beskriva skillnaden.

Insändare: Låt oss få ett levande Gamla Gefle

Gamla Linköping är ett friluftsmuseum, liksom Wadköping i Örebro. Båda ligger i någon form av utkant och är uppförda av äldre träbyggnader som flyttats från stadskärnan för att ge plats för modern bebyggelse.

Båda består av charmiga tant Grön, tant Brun och tant Gredelin-kvarter med ett bageri här, en teaterlada där, en silversmed här, en plåtslagare där. I en bemannad kommunal informations- och turistserviceplats i Gamla Linköping kan man också hämta kartor och broschyrer om hela Östergötland. I Wadköping hålls medeltidsmarknad med riddarspel, gycklare, hantverkare och musiker. Självklart är de här museerna turistmagneter.

Det fanns, i mitten av 1900-talet, tankar om att göra något liknande i Gävle – att flytta ihop en del av de träkåkar som skulle rivas på Söder till ett friluftsmuseum i Stenebergsparken. Så blev det ju inte. Man hejdade i stället grävskoporna när de, västerifrån, just passerat Södra Kungsgatan. Inte bara många i lokalbefolkningen utan även Riksantikvarieämbetet engagerade sig för ett bevarande av återstoden.

Och liksom i Linköping och Örebro hade kommunledningen ambitioner. I det som, enligt ett kommunalt beslut, nu skulle kallas Gamla Gefle rustades de nedgångna kåkarna. Något dussin konstnärer och konsthantverkare erbjöds där kombinerade familjebostäder och ateljéer/verkstäder till rimlig hyra. De var ett kreativt och långtifrån slätkammat gäng och satte igång aktiviteter som Södersöndagar med öppna ateljéer, musik och utomhusauktion på Snus-Majas tomt, liksom musik i småbåtar på Gavleån med mera.

Senare valde kommunen att sälja konstnärshusen. Två finns kvar i dag. Det ena är Johnny Mattsson-gården, där en på sin tid mycket känd och uppskattad trätäljare bott och varit verksam. En vänförening håller den öppen på onsdagar och lördagar sommartid, glesare (men även efter förbokning) vintertid. Det andra, en liten stuga på Lilla Brunnsgatan, står fortfarande tomt sedan 91-åriga konstnären Margareta Sandberg-Hög gick bort i juni 2016. Många frågar sig vilka planer kommunen har för denna fastighet.

I området finns en internationell knutpunkt, vandrarhemmet som tillkom när Gävle firade sitt 500-årsjubileum 1946. En krukmakare upprätthåller konstnärstraditionerna och viss loppisverksamhet förekommer. Det finns ett spa, en antikbod, en konsthantverksbutik och ett kafé, de båda senare med begränsat öppethållande.

Joe Hill-gården var tidigare de svenska syndikalisternas knutpunkt med personal som höll öppet men drivs i dag – ideellt som Johnny Mattsson-gården – av en lokal organisation.

Resten är privatbostäder. Man kan inte begära att Gamla Gefles invånare ska starta mysiga små affärer och klä ut sig i sjaletter och snusnäsdukar, köra turister i hästskjuts på kullerstenarna och hålla sina hem öppna för alla som har lust att se insidan.

Skräpigheten? Ja, det stämmer. Men det är inte stadsdelens invånare som slänger fimpar, ölburkar, plast och snusk. Det är invånarna, inte kommunalt utskickade personer, som plockar bort skräpet.

Alla är välkomna till Gävles äldsta stadsdel. Vi som bor där bjuder på den så mycket vi kan, bland annat vid de stadsvandringar som arrangeras sommartid i kommunal regi. Två har gjorts i sommar. Båda samlade över hundra deltagare. 

Barbro Sollbe

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons
Annons
Annons