Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du kan inte förändra hela världen men du kan förändra världen för en person

/
  • Två systrar och en kusin bestämde sig för att göra en insats för barn och unga på Brogården i Marma. Skribenten berättar om 177 dagar som hon aldrig glömmer.

Annons

Vintern 2016 bestämde sig jag, min syster och vår kusin oss för att hålla gympa för nyanlända barn vid asylboendet i Marma, ett ställe som i dag kallas för Brogården. Det vi inte visste när vi satte oss i bilen den kalla vinterdagen i januari var att det här blev starten på en resa som jag 177 dagar senare vet att jag aldrig kommer att få återuppleva.

Dagarna gick och ett band skapades mellan oss. Vilket i sin tur bidrog till att vi gav hela vår fritid till de här barnen. Från nio på morgonen till 21 på kvällen fyllde vi fotbollsplanen, lekplatsen, gympasalen och pingisrummet nere i källaren med skratt och kärlek. Inte för att vi hade resurser eller tillgångar utan för att vi hade varandra.

Hösten kom och lägenheterna blev mörka. En efter en fick barnen och deras familjer uppehållstillstånd och flyttade till nya hus runt om i Sverige.

Tillsammans med lyckan över att de nu fått trygghet kom sorgen, för vad skulle det här innebära för oss? Skulle allt vi byggt upp rasa samman? Skratten byttes ut mot tårar för det var dags att säga hejdå, där och då ovetande om vi någonsin skulle träffa varandra igen. Mitt i allt detta var det också min tur att lämna för att bosätta mig utomlands under ett års tid.

Tårarna rann för att det som från början var barngympa en timme i veckan, blev något helt annat. På något sätt blev vi en familj, tillsammans skapade vi ett band som är starkare än allt annat.

Jag tror aldrig att det var någon som förstod att det vi hade var så speciellt. Ärligt talat förstår jag nog det inte själv. Dessa människor tog emot oss med öppna armar och fick mig att känna mig så otroligt värdefull och speciell.

Jag förundras över hur de efter alla hemskheter de varit med om kan ha så mycket kärlek och värme att ge. Den stolthet och osjälviskhet de utstrålar har lärt mig så mycket om livet, mig själv och medmänsklighet.

De har lärt mig att hur jobbigt och svårt livet än är kan man alltid hitta en anledning till att le. Tillsammans kan man skapa något stort, något som betyder så mycket mer än allt annat. Tillsammans kan man skapa en plats där man samtidigt som man har roligt kan känna trygghet, kärlek och gemensamhet. Det enda man behöver är varandra. Saker och pengar är i slutändan helt obetydliga.

Det är de minsta sakerna i vardagen som är de mest betydelsefulla, ett leende eller en kram kan förändra allt. Jag längtar till att komma tillbaka till detta. Men vad är det jag kommer tillbaka till? Alla är borta och allt har förändrats.

Samtidigt som allt är precis som det var för 177 dagar sedan. Men betyder detta att det är dags att ge upp? Att Brogården inte är det första stället jag går till i november? Det svaret är enkelt, för från och med nu min tur att ta emot med öppna armar. Det är min tur att förändra en persons liv så som mitt liv blev förändrat en kall vinterdag i januari 2016.

Jag uppmanar dig därmed att öppna dina armar och göra skillnad. Du behöver inte förändra hela världen men genom att öppna dina armar kan du förändra hela världen för en person. Det behövs inga resurser eller pengar det enda som behövs är någon som öppnar sina armar tillbaka.

Och det här, min vän, är bland det finaste som finns.

Julia Granström, 19 år

Älvkarleby

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons
Annons
Annons