Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Min son kommer inte att spela den cupen

+
Läs senare
/
  • Förhoppningsfulla små hockeyspelare. En mamma beskriver vad som kan hända en åttaåring, fyra år efter första skridskoskolan.
Insändare

OBS! Denna insändare publicerades första gången 2012-10-02.

Jag hoppas att ni kan sova gott om nätterna för det kan inte jag. Ni har krossat min sons drömmar redan som åttaåring. Vart är den här världen på väg? Redan som ettåring älskade min son ishockey. Ett av hans första ord var Brynäs och han drömde tidigt om att få lära sig spela hockey. En av hans högsta önskningar var att få vara minitiger under en Brynäsmatch. När han var fyra år fick han äntligen sin vilja igenom och vi anmälde honom till skridskoskola (dock inte i Brynäs). Han var överlycklig.

Han har aldrig varit någon stjärna på isen men han har haft kul och det har varit viktigast för oss som föräldrar. När samma lag även spelade fotboll ville han testa att spela även det. Inte heller där var han så ”duktig” vilket resulterade i att han fick sluta.

Tränarna skyllde på att laget var fullt men småsyskon till tränarbarn och barn med de ”rätta” kontakterna fick spela kvar, det här var ett hårt slag att få som sjuåring. Då han inte fick spela med sitt favoritlag längre har han vägrat att ta i en fotboll igen. Ett exempel på detta var då de skulle ha fotbollsturnering i skolan. Då kom han gråtande hem och frågade om jag kunde skriva ett intyg till fröken att han inte spelar fotboll längre och inte vill vara med.

Nu är det alltså dags igen. Hans ishockeylag har valt att gå upp i en högre serie för att ge barnen motstånd men man skulle inte börja toppa laget som de så fint uttryckte sig. Några veckor har nu gått av terminen och nu blir han petad ur laget.

Man skyller på att han inte har de ”rätta” grunderna. Att behöva berätta detta för sin åttaåring kommer att vara det svåraste vi har gjort och varje ord kommer att behöva vara noga genomtänkt. I fyra år har han tränat med sitt favoritlag och tillhör numera en av veteranerna men nu får han inte vara kvar. Hur skulle ni som tränare känna om det gällde ert barn?

I måndags visade han stolt upp sina nya skridskor. De hann bli använda en gång. När han får reda på att han tvingas sluta i laget kommer de nog att hamna på hyllan bredvid fotbollsskorna.

Jag måste ju vara dum för jag trodde att idrott handlade om att ha kul och vikten av att man mår bra av att röra på sig, inte om hur bra man är. Jag förstod att detta en dag skulle komma men jag trodde inte att det var redan på en åttaårings nivå.

När jag skriver detta sitter han och pratar med sina kompisar om den kommande cupen. Hur kul de kommer att få, att få spela matcher en hel dag... Denna cup kommer han inte att få spela fast det vet han inte om.

Jag hoppas att ni kan sova gott om nätterna som tagit glädjen över idrotten för min son. Det kommer inte vi att göra för vi kommer att behöva trösta vår son som än en gång kommer att gråta sig till sömns då han tvingas sluta att spela med ”sitt” lag.

Hur tror ni detta kommer att kännas för honom? Vilka törnar kommer det här att ge hans självförtroende?

En f. d. hockeymorsa

Se svar från den aktuella föreningen här bredvid: Viktigast att barnen har kul

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons