Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mina barn är omhändertagna enligt LVU

/
  • Man får inte gråta eller skrika öppet, man får inte vara förbannad eller ledsen, men det är ju det man är, ledsen och arg! skriver Marra. Observera att bilden är arrangerad.

Annons

Ja hur ska man börja? Jag är i avgrundens mörker och söker efter svaren som inte finns. Att få sina barn LVU-placerade är nåt så in i helvetes jobbigt. Att inte veta få veta när detta är över för man får inga svar.

Vad man än säger och gör så blir det fel, gråter man så är man vad socialen kallar det känslomässigt labil. Om man är arg så lider man av aggressionsproblem.

Det enda man vill göra är att fly vardagen men det får man inte göra för då är man ingen bra förälder. Vi sörjer alla de dagar som vi inte får vara med våra små, men det är det ingen som förstår.

Att få träffa dem är det bästa som finns, men det är bara i fyra timmar. I fyra timmar varannan vecka ska man vara en familj sen slits hjärtat ut igen ock så börjar det om. Man sörjer.

Många sörjer på olika sätt en del hetsäter, en del äter inte alls, en del har självskadebeteende, en del låser in sig, en del dricker, en del tar piller. Jag själv försvinner försvinner in i filmernas värld, låser dörren och bommar igen.

Men får socialen reda på detta så är det ju inte bra för då kan man ju inte ta hand om barn, men hur får man sörja?

Fyra timmar, två gånger i månaden är allt helt underbart sen börjar det om sorgearbetet. Man får inte gråta eller skrika öppet, man får inte vara förbannad eller ledsen, men det är ju det man är, ledsen och arg!

När ens barn kommer och frågar när de får komma hem under dessa underbar fyra timmar varannan vecka så säger man det tar vi senare för just då är vi en famlj

Marra

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons
Annons
Annons