Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sluta jaga mig, försäkringskassan

/
  • du kommer aldrig ha någon ärlig chans mot försäkringskassan, skriver signaturen E. Observera att bilden är arrangerad.
Insändare

Annons

Sluta jaga mig, sluta ifrågasätta mig. Jag valde inte att bli sjuk, men nu är jag det och jag måste få reparera mig i lugn och ro, med hjälp av sjukvården, så att jag kanske bli funktionell igen.

Det susar i öronen. Viskningarna blir högre. Någon förföljer mig. Bam! Vad är det som händer? En psykos. Det var vad som hände. Jag hade insjuknat i min första psykos.

När jag insjunknade för ett tag sedan, så hade jag redan varit sjukskriven under en längre tid. Jag hade länge lidit av en svår och väldigt djup depression. Jag var redan krackelerad.

Jag har sedan barnsben burit på ett väldigt tungt bagage. Jag har kämpat. Utbildat mig, skaffat familj, startat företag och försökt leva så bra som möjligt, tills det en dag inte längre gick att förneka mina sjukdomar och att jag bara blev sämre och sämre.

Att bli sjuk är ingenting jag valt själv. Men trots det tar Försäkringskassan ständigt kontakt med mig. Varje månad, samma sak, ifrågasätter min sjukskrivning och mig som person där det enda viktiga är att få ut mig i arbetet igen. Varje gång samma visa.

Det finns ingen som helst förståelse och ingen chans att de stöttar i varken rehabilitering och sjukvård. Jag känner mig så fruktansvärt kränkt och förnedrad. Det spelar ingen roll vad jag säger, inte heller vad min läkare säger. Jag ifrågasätts konstant.

Nu kom även beskedet i ett tjockt kuvert. Där skrev de "Du har varit sjuk för länge. Vi kommer neka dig fortsatt sjukpenning då vi bedömt dig gentemot hela arbetsmarknaden."

Utan vidare skulle jag nu stå utan sjukpenning och behöva börja jobba. Jobba hur? Att mitt psykotiska tillstånd i form av hallucinationer och vanföreställningar kan innebära stor fara för både mig och andra anser de inte är ett problem. Att jobba med en förlorad verklighetsförankring är tydligen någonting som är normalt.

Ekonomin havererar. Stressen ökar och min psykos blir värre. Jag är inte längre mig själv. Gränsen mellan mig och omgivningen är inte längre självklar. Min handläggare struntar totalt i mig som individ, för henne är jag bara en i statistiken.

Jag betyder inte mer för henne än att hon vill få bort mig från sjukskrivningsstatistiken och göra bra siffror. Hon struntar i hur jag påverkas, ju bättre siffror hon gör desto bättre jobb har hon gjort.

Vart har deras respekt tagit vägen? Deras värdighet? Försäkringskassan måste börja behandla oss människor individuellt. Om de vill att chanserna till att bli frisk ska öka så är det avgörande att dom behandlar oss människor rätt.

Att stressa redan sjuka människor som man länge gjort och fortfarande gör från försäkringskassans sida är att kasta oss drabbade i ett djupare hål än vad vi redan befinner oss i. Hur ska vi orka resa oss? Hur ska vi orka ta oss upp? Hur ska vi klara kampen mot myndigheten när vi knappt kan resa oss upp ur sängen?

Försäkringskassan bemöter och behandlar oss som drabbats av ohälsa och sjukdom på ett förfärligt sätt. Den ska vara en myndighet som hjälper människor. Vara vår trygghet, vår fallskärm om något hemskt och oförutsett inträffar.

Men i verkligheten är det inte så. Systemet är sjukt. Försäkringskassan är ett stort hån mot alla oss som varit och är sjuka. Ett stort jävla hån!

I dagens samhälle krävs det tydligen att du ska vara frisk för att kunna vara sjuk.

Så vad kan vi notera av detta? Jo att du kommer aldrig ha någon ärlig chans mot försäkringskassan.

E

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons
Annons
Annons