Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Var är ni nu när ni behövs?

+
Läs senare
Insändare

Hallå alla anhöriga till våra äldre Sandvikenbor. Var finns ni nu när er mamma, pappa, mormor och morfar behöver er?

När skolan ska skära ner på personalen eller stänga byskolor, har barnen bra representanter som gör sina röster hörda, eftersom inte barnen själva kan det. Detta borde även gälla våra gamla som inte heller kan göra sina röster hörda.

När det händer något med skolan hörs det överallt. Men nu när 60 anställda inom äldreomsorgen blivit uppsagda verkar det inte som att omsorgstagarnas anhöriga bryr sig.

Det är inte bara äldre som har hjälp, det har också yngre som till exempel råkat ut för en stroke, fått MS eller Parkinson, så ni som är anhöriga i dag kan sitta där själva i morgon och behöva den här hjälpen. Vi vet, man tänker inte så utan man tänker att det händer inte mig. Man behöver inte vara gammal för att behöva hjälp av den här organisationen.

Enligt äldreomsorgschefen Karin Jonsson kommer det inte att påverka omsorgen om 60 anställda tas bort, servicen kommer inte att försämras. Varför då inte ta bort ytterligare 60 personer?

Det här är inte uppsägningar som beror på att ”produktionen” minskat. Här ökar behovet i stället.

I dag får Sandviken – (ö)känd som en av Sveriges snålaste kommuner när det gäller äldreomsorg – betala en massa böter för sina brister i stället för att betala lön till personer som gör nytta för de pengarna.

När vi tänker på hur vi har räckt till för våra vårdtagare innan uppsägningarna så skulle vi absolut inte själva vilja hamna i den situationen nu. Personal som springer ut och in med dåligt samvete för att de inte hinner stanna upp och prata i fem minuter ens, irriterade över att en person sitter för länge på toaletten eller äter för sakta, bara för att man måste springa vidare och hjälpa alla de andra som också behöver hjälp. Det tänkandet kallas för otillräcklighet, och det är sådant som framkallar det dåliga samvetet.

Som det är i dag måste vi jobba mer än varannan helg för att schemat ska gå ihop. Vid semestrar och sjukdomar får arbetskamrater ersätta varandra. När det är som mest att göra får vissa omsorgstagare ingen frukost före halv elva. Hur blir det nu?

Efter det här kommer ni anhöriga att ha personal som mår ännu sämre och känner sig otillräckliga, som går till er mamma eller pappa. Så varför inte göra som föräldrarna till barnen och göra era röster hörda.

Tänk på att ni själva kanske sitter där en dag och ingen bryr sig. Det hjälper inte att beklaga sig till personalen som anhörig eller någon som bryr sig, utan det måste högre upp. Personalen talar om för sin chef vad den anhöriga har sagt, sedan händer inget mer. Det är ni som måste höras.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons