Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åkesson har radikaliserat SD

/
  • Sverigedemokratiska klistermärken från början av 90-talet. Vilket gillade Jimmie Åkesson mest?

Björn Rosengren avslöjades med att ha gått på porrklubben Tabu och fick avgå som TCO:s ordförande 1994. Han hävdade dock att han "inte förstod att det var en strippklubb" han hamnat på.

Annons

Huruvida detta är sant eller inte går inte att objektivt fastställa. Rosengren kan ju ha försatt sig i ett allt uppsluppnare tillstånd under kvällen och avdelat koncentrationsförmågan på andra saker än en allt dimmigare omgivning. Vem vet.

Upplevelsebaserade utsagor introducerades i svensk politik, tror jag, 1988. Det var vid de uppmärksammade offentliga förhören i Konstitutionsutskottet i anslutning till Ebbe Carlsson-affären.

I KU-förhören "upplevde" dåvarande justitieminister Anna-Greta Leijon att hon i princip inte hade gjort något fel och att det mer var andra som var skyldiga. Exakt hur orden föll minns jag inte, men detta var kontentan. Vem kan motsäga en upplevelse?

Efter ett helt liv som kommunist slutade dåvarande V-ledaren Lars Ohly år 2005 att beteckna sig som sådan, pressad mot väggen efter ett besvärande reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Begreppet kommunism var så jobbigt att förklara, sa Ohly. Hade han därmed avträtt kommunismen på allvar?

Makthavare av högsta rang i samhället – till vilka ledare för samtliga riksdagspartier bör räknas – måste utstå att få sina påståenden ifrågasatta. Där det inte går att fastställa sanning får i stället trovärdigheten bedömas.

Jag kom att tänka på ovanstående fall när jag såg förra veckans TV-terapi med SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Kan en partiledare "inte ha sett" att det parti man en gång ville bli medlem i hade en otvetydig propaganda där icke-svenskar framställdes som lägre stående varelser än homo sapiens och därför borde elimineras från svensk mark?

Åkesson vill göra gällande att han kom i kontakt med Sverigedemokraterna på närmast telepatisk väg. Men på något mer världsligt sätt måste han ju rimligen fått reda på att det över huvud taget fanns ett parti som hette SD.

Det vanligaste sättet som partiet uppenbarade sig på 90-talet var via sina ymnigt spridda klistermärken. Något av budskapen på dem torde ha avgjort Åkessons beslut att gå med.

Vilket då? "Rör inte mitt land"? "Åk hem – festen är slut"? "Stoppa invasionen"? "Patriotism i medvind"?

Åkesson har ett trovärdighetsproblem i sin berättelse av hur han kom att gilla SD.

Men medierna har inte upptäckt ett annat och betydligt större sådant.

Åkessons bild av att han "städat upp" i sitt parti i syfte att göra det mer rumsrent har okritiskt repeterats av media. Den proklamerade nolltoleransen mot rasism och partiets beteckningsbyte från nationalistiskt till socialkonservativt har inte granskats.

Jag blev nyfiken på det partiprogram som Jimmie Åkesson 1995 beställde efter att (vilket jag håller för sannolikt) något budskap på SD:s klistermärken fångat hans intresse. Hur "grovt" skulle det då gällande programmet från 1994 te sig jämfört med det SD-program från 2011 som gäller i dag, och som Åkesson som partiledare sedan 2005 haft ett avgörande inflytande över?

Döm om min förvåning när läsningen visade att dagens SD-program är mer radikalt än det som antogs för 20 år sedan, har mer exkluderande skrivningar om icke-svenskar, är mer nationalistiskt och snävar in definitionen av den svenska monokulturalismen ännu mer!

SD-programmet från 1994 omfattar 32 ämnesrubriker, inklusive inledning, på 12 tättskrivna sidor text. Enligt min bedömning innehåller endast 8 av de 32 styckena skrivningar som uttalat ger invandrare, såsom individer eller kollektiv, skulden för olika problem. Det är förstås fråga om de mest centrala politikområdena, men 24 stycken är i princip fria från invandringspolitiska aspekter.

1994 års program känns lätt amatörmässigt och blandar oborstat språk med nationalromantiska hyllningar till landsbygd och natur. Det framkommer en fascination, av milt mussolinska drag, för en "sund" ungdom som frisksportar, inte super och ägnar sig åt folkdans i stället för "amerikansk skräpkultur".

Rasbiologin märks i att den utländska "befolkningsexplosionen" på alla sätt måste bekämpas, samtidigt som svenskar på alla sätt ska bidra till densamma, med abortförbud och generösa bidrag för ökad nativitet. Dödsstraff, som man är för, verkar dock kunna utdömas hudfärgsneutralt, även svenskar ska kunna avrättas.

2011 års program utvecklar föreställningen om invandrad kultur såsom hotet mot det svenska samhällets fortbestånd avsevärt. 15 av 22 programpunkter inklusive inledning handlar antingen helt om detta "hot", eller landar i denna slutsats. Hälften av programpunkterna handlar uteslutande om kultur-, nationalism- och invandringsrelaterade ämnen, som också utgör halva sidantalet, 17 av 34 sidor. 1994 års program var faktiskt betydligt mer allsidigt.

Som enda parti definierar SD vem som ska få betrakta sig som svensk. Det räcker alltså inte med medborgarskap eller att man själv upplever sig som svensk. SD hävdar äganderätt till utformningen av det nålsöga som måste passeras.

Ideologiskt central är en inledande skrivning (sid 6-7) om en "nedärvd essens" hos varje människa, som skulle förklara varför olika samhällen ser olika ut. Resonemanget är inte direkt klart som korvspad, men jag tolkar det som att man menar att det finns någon slags genetisk orsak till varför vissa samhällen (säg: muslimska) är odemokratiska och kvinnoförtryckande. Detta beror alltså inte enbart på miljö och tradition utan även på – "nedärvd essens".

När rasismen inte längre är gångbar så är man alltså tvungen att göra vetenskap av själavandring för att få ihop den ideologiska överbyggnaden.

Att välfärd och ekonomi försämras av invandring är kända SD-åsikter. Men i partiprogrammet motiveras detta inte med det annars vanliga argumentet att invandrare kostar i form av bidrag och liknande. Nej, det ligger på ett högre plan än så.

Orsaken är de kulturella skillnaderna, vilka "stör" den sociala tilliten så att (förenklat:) folk drar sig för att starta företag och inte är beredda till omfördelning mellan rik och fattig. (Sid 25-27 mfl.) Alltså: Även om all invandring alltid vore ekonomiskt lönsam, så måste den ändå avvisas av etniskt-kulturella skäl.

Den påstådda socialkonservatismen reduceras till en ursäkt för att låta en mer fundamentalistisk kulturnationalism vägleda partiets politik. I dess inneboende karaktär ligger att den i praktiken blir omöjlig att tillämpa pragmatiskt och "sekulärt".

Den reflexion som infinner sig efter att ha läst 2011 års SD-program är att SD:s definition av svenskhet är så snäv att strängt taget inga andra svenskar än sverigedemokrater kvalar in.

Annons
Annons
Annons