Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bawar Ismail: Fyra år med Wallström snart över

På onsdagen presenterades 2018 års utrikespolitiska deklaration av utrikesminister Margot Wallström (S). Ledarsidans Bawar Ismail ser framemot ett regeringsskifte så att vi äntligen slipper regeringens aktivistiska utrikespolitik.

Annons
Margot Wallström (S) går in i sitt fjärde år som utrikesminister. Bild: Pontus Lundahl/TT

Sverige är bara ett litet land bland alla andra i världen. Vad som sker i vårt närområde och utvecklingen globalt påverkar vårt avlånga land i allra högsta grad. Inte minst för att Sverige är ett exportberoende land.

Det ligger därför i Sveriges intresse att värna och utveckla sitt internationella samarbete. Inte bara för att bygga stabila allianser med länder som ligger oss nära värderingsmässigt. Utan det handlar även om att främja svensk export till resten av världen. Detta bygger vårt land starkt. Och det ger oss säkerhet och trygghet.

Det är också grundpelaren i svensk utrikespolitik sedan lång tid tillbaka. De flesta partier i riksdagen förstår hur beroende Sverige är av öppenheten med omvärlden. Denna konsensus i utrikespolitiken tjänar Sverige väl. Men det finns givetvis ett flertal områden där det råder oenigheter. Den feministiska utrikespolitiken som regeringen så storartat slagit sig för bröstet om har inte varit utan sina problem.

Margot Wallströms (S) snart fyra år som utrikesminister har nämligen skakats av en rad skandaler och incidenter som väckt debatt och kritik. Men det är kanske inte så konstigt. Regeringens utrikespolitik har under mandatperiodens gång kännetecknats av allt för mycket idealism, aktivism och, för att vara ärlig, ren naivitet.

Diplomatisk kris med Saudiarabien – check. Diplomatisk kris med Israel – check. En feministisk regering vars kvinnliga statsråd inte vågade bryta mot Irans slöjtvång under statsbesök i Teheran – check. En kandidatur till FN:s säkerhetsråd som lett till anklagelser om kohandel med auktoritära regimer – check.

På onsdagen presenterade Wallström 2018 års utrikespolitiska deklaration inför riksdagen. Även där återfinns mycket av den idealism som kännetecknat Wallströms utrikespolitik. Det var stora ord om nedrustning av kärnvapen, och visst är kärnvapenhotet skrämmande. Men det är de tyranniska regimernas innehav (eller utveckling) av kärnvapen som är det skrämmande. Att länder i den demokratiska västvärlden innehar kärnvapen är därför ett måste för att uppnå terrorbalans.

Wallström talade även om vikten av samarbete för Sveriges säkerhet. Utrikesministern slog fast att EU, den transatlantiska länken, Norden och Östersjöområdet var centrala för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men försvarsalliansen Nato nämndes bara en enda gång i utrikesdeklarationen. Man kan inte säga att Wallströms Nato-motstånd tjänar Sverige väl när vi har att göra med ett allt mer aggressivt Ryssland som skapar oro i vårt närområde.

Och inte har Wallström heller prioriterat EU-samarbetet under mandatperiodens gång. Allt för mycket fokus har lagts på arbetet i FN. Och det är väl inte klandervärt. Men frågan är om det är rätt prioritering för Sveriges utrikespolitik. Framför allt när FN dras med en rad interna problem, där stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet kan stoppa nödvändiga insatser för fred och där flera diktaturer tillåts sitta i FN-organ som berör mänskliga rättigheter.

Men snart är Wallströms fyra år som utrikesminister över. I september kan det bli regeringsskifte. Förhoppningsvis får vi då en utrikesminister som prioriterar EU och vårt närområde. Och som gör upp med Wallströms aktivistiska utrikespolitik.

Annons
Annons