Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bawar Ismail: I Sverige hör jag hemma

I dag på nationaldagen skriver Bawar Ismail om sin relation till Sverige.

Annons

Sverige tillhör oss alla.

Vi är rätt så många i Sverige som ofta går runt och tänker på vår plats i samhället.

Vi som är födda i detta land, men vars föräldrar kommer från ett annat land långt, långt borta. Vi som ständigt brottar med vad vi känner för Sverige. Känner vi oss hemma här? Välkomna?

Är vi svenskar, trots att vi har ett annat hemland också? Och om jag känner mig som svensk, har jag då "övergett" mina föräldrars kultur?

Det är många frågeställningar, och inga enkla sådana, och svaren är högst individuella.

Jag har vänner, som likt mig av samhället ses som "andra generationens invandrare", som sedan länge övergett tanken om att "bli en del av Sverige". De är inte intresserade av att betraktas som svenskar. Alla har sina personliga skäl. Banden till föräldrarnas hemland och kultur är kanske starkare än banden till Sverige och det svenska samhället. Andra är mer måna om sin religiösa identitet.

Jag förstår dem. Men riktigt så ser inte min situation ut. Jag känner mig klämd mellan två identiteter. Den svenska och den kurdiska.

Egentligen bör det inte finnas någon sådan konflikt. I debatten om integration och nationell gemenskap talas det ibland bindestreckidentiteter. Det vill säga, du kan vara svensk och spanjor, eller svensk och iranier, eller svensk och kurd.

Det är en otroligt fin tanke, och en insikt som jag hoppas trillar ner bland alla de svenskar som i dag känner sig osäkra på sin relation till vårt land. För vi som har rötter utanför detta land kan faktiskt vara både och. Svensk och iranier? Var glad för det! Känner du dig hemma såväl i det svenska som det chilenska hemmet? Good for you!

Men det behöver inte betyda att det är lätt. Snarare är man i en konstant strid om hur man ser på sin egen identitet.

När jag är på besök i föräldrarnas hemland, Kurdistan, så blir man jämnt och ständigt påmind om att man inte är en självklar del av den kurdiska gemenskapen.

Man är välkommen, visst. Men folk ska ständigt peka ut en som "svensken". Han från väst. Utlänningen. Kusinen med svenska värderingar och svensk syn på allting.

Plötsligt är man inte så kurdisk av sig ändå. För att jag inte föddes i närheten av de vackra kurdiska bergen.

Och här i Sverige? Här kan man mötas av människor som inte vill att man ska känna sig hemma i den svenska gemenskapen. Rasister som terroriserar mejlkorgen. Min "sort" ska åka hem får jag läsa ibland. Det har hänt att man träffat aggressiva män i kollektivtrafiken som mer än gärna velat meddela att man är en ovälkommen parasit i detta land.

Jag vill dock vara tydlig med att jag inte tycker att ovanstående exempel är representerande för Sverige. Inte ett dugg. Det Sverige jag ser är öppet och inkluderande. Vi anstränger oss för att alla som bor här ska känna sig som hemma.

Men varje gång man möter den råa rasismen känns det som att man knockas ur vardagen. Plötsligt är allt det man tyckte var självklart....kanske inte så självklart ändå? Det där med att jag är svensk, det är kanske en illusion?

Kanske.

Men så inser man att nationaldagen är här. Och jag känner en sådan lust och längtan att bara hänga med vänner, vifta med de vackra blågula färgerna och ta en bärs i närmaste park.

Och sjunga vår nationalsång så klart. Kanske den bästa nationalsången i världen. Om det är Zlatans uppdaterade version.

Och i sådana stunder kan ingen rasist få mig att ifrågasätta min plats i detta land. För då vet jag med all säkerhet: jag hör hemma här i Sverige. Jag trivs här. Jag är stolt över detta land.

Och det behöver inte betyda att jag övergett kurden inom mig. Jag har ju trots allt en sån där bindestreckidentitet.

Annons
Annons
Annons